His Girl Friday – Michael Tapper

USA 1940. Svensk titel Det ligger i blodet Regi Howard Hawks Manus Charles Lederer efter pjäsen The Front Page (1928) av Ben Hecht och Charles McArthur. Skådespelare Cary Grant, Rosalind Russell, Ralph Bellamy, Gene Lockhart, John Qualen. Längd 1.32. BD The Criterion Collection (import, region B). Extramaterial Spelfilmen The Front Page (1931). Filmad föreläsning av David Bordwell om filmen som exempel på klassisk Hollywoodfilm och Hawks som filmkonstnär. Intervju från 1972 med Howard Hawks. Kortare dokumentärer om Hawks och Russell. Radioversion från 1940. Radioversioner av The Front Page från 1937 och 1946 . Kortfilm om Ben Hecht. Filmer om restaureringsarbetet. Trailrar. Tryckt häfte med texter av filmkritikerna Farran Smith Nehme och Michael Sragow.

En ultrasnabbsnackande komedi på upp till 300 ord per minut som under halvannan timmes speltid håller samma tempo och vansinne som Bröderna Marx’ bästa scener. Många överlappande repliker och ännu fler skämt levererade som maskingevärssalvor kräver flera visningar för att åskådaren ska snappa alla fyndiga formuleringar som rusar förbi. Hawks känsla för screwballkomedi matchar hans tidigare kraftprestation i genren, Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), och det knäppskallegoda humöret smittar snabbt av sig på åskådaren.

Inte undra på när Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940) bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles McArthur som också skrev manuset till Hawks första screwballsuccé: Primadonna (Twentieth Century, 1934). Liksom i den filmen hade han planerat att använda Carole Lombard som filmens kvinnliga Fredag, men av kostnadsskäl fick han nöja sig med Rosalind Russell. Den senare gör visserligen en helgjuten insats, men en Lombard i högform hade nog kunnat lägga in ytterligare en växel och sätta hårt mot hårt mot Cary Grant, som nu överglänser sin motspelare i varenda scen.

I den för genren så typiska ”comedy of remarriage”-storyn söker Russells ex-reporter Hildegard ”Hildy” Johnson upp sin tidigare make och kollega redaktör Walter Burns (Cary Grant) för att berätta att giftermål stundar med helylletriste försäkringsagenten Bruce Baldwin (Ralph Bellamy). Hon lockas emellertid att göra ett sista reportage om den orättfärdiga avrättningen av Earl Williams (John Qualen), och snart ser vi hur bröllopsplanerna systematiskt skjuts i sank. Fast det gör ingenting eftersom Hildys kärlek till såväl jobbet som den älskvärda skitstöveln till chef fått nytt raketbränsle.

Filmen är en exemplarisk uppvisning i ekonomiskt berättande när det klassiska Hollywood är som bäst. Inte en detalj, inte en replik, är överflödig. Varje bildruta berättar någonting väsentligt om huvudpersonerna, deras bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Se bara hur Burns aldrig försitter en chans att göra bort sin rival, blåsa honom på pengar eller rigga diverse fällor som gör att denne hamnar i arresten. Hans samvetslösa själviskhet och intrigmakerier är egentligen stoffet till en tragedi – en demonisk tvillingbror i tidningsvärlden är J.J. Hunsecker (Burt Lancaster) i Segerns sötma (Sweet Smell of Success, 1957) – men Grant gör sin Burns med en så buspojkaktig glimt i ögat att man inte kan annat än instämma i Hildys kärleksförklaring: ”Oh Walter, you’re wonderful in a loathsome sort of way!”

Bland otalet inspirerade repliker finns en rad branschskämt, bland annat när Burns skickar en lättfotad dam att ragga upp stackars ovetande Baldwin. Hon frågar honom hur offret ser ut. ”He looks like that fellow in the movies – you know, Ralph Bellamy!” Eller när han berättar om det bistra ödet för en man som satte sig upp mot honom: ”Listen, the last man that said that to me was Archie Leach, just a week before he cut his throat.” Archie Leach var Grants riktiga namn.

Bara vid några få tillfällen blir det tyst i babbelorkanen och då är det som om att få en allvarsslägga i huvudet. Längst varar den under Hildys sista, lågmälda intervju med dödsdömde Earl Warren, en scen av medkänsla som vittnar om skillnaden mot dagens groteska hatbilder av kriminella. Även om vi strax sugs tillbaka in i pressens malström av rubrikjakter, stannar scenerna kvar som kritiska eftertankar mer tankeväckande än åtskilliga självkritiska debatter om alarmistisk kriminaljournalistik och urspårad mediedramaturgi.