Ken Russell – en skitig diamant

När Ken Russell dog den 27 november slog jag upp honom i Encyclopdia Britannicas nätupplaga: ”Brittisk filmregissör vars användning av chockeffekter och sensationalism gav honom både lovord och fördömanden från kritikerna.” Själv såg Russell sådana omdömen som mer talande för kritikerna än för filmerna. Smaklöshet och vulgaritet var för honom bara tillmälen den goda smakens banerförare använde i brist på argument. I själva verket menade han att det var just där som sprickorna i kulturpolityren blottade civilisationens sanna ansikte.

Russell, född 1927, kom till filmen via en brokig karriär inom bland annat balett och fotografi. Han vann under 1960-talet erkännande för en rad BBC-producerade porträttfilmer av framförallt kompositörer som Elgar och Delius. Men när han ville borra sig ner till den psykologiska, politiska och estetiska kärnan av konstnärskapet blev det skandal. I Dance of the Seven Veils (1970) gestaltas Richard Strauss andliga släktskap med nazismen av att hans musik klingar under några entusiastiska SS-mäns tortyrbalett kring en judisk fånge. Kompositörens familj drog BBC inför rätta och fick filmen förbjuden till 2019.

Genom succéer som D.H. Lawrence-filmatiseringen När kvinnor älskar (Women in Love, 1969) och The Who-rockmusikalen Tommy (1975) säkrade dock Russell sin plats i filmbolagens gräddfil. Den utnyttjade han till att göra påkostade, experimentella filmer som i postmodern anda mixade såväl berättarstilar som historiska epoker och kulturella referenser i bildstormande tornadovirvlar.

Ett bra exempel är Liztomania (1976), om en musikalisk-politisk tvekamp mellan den rockstjärneliknande Franz Liszt och hans utmanare, den protonazistiske varulven Richard Wagner. Scener som den då Wagner uppträder i stålmansdräkt och elgitarr för att leda en identiskt klädd barnpublik i en lovsång till den tyska övermänniskan är klockren historiekitsch. Fast just där fångar den också nazismen som politisk massteater med kopplingar till samtidens alltmer groteska arenarock, där stjärnor som David Bowie öppet flirtade med Tredje rikets konstnärliga uttryck.

Hans mest lyckade och drabbande film är Djävlarna (1971). I sin väldokumenterade men hårt stiliserade iscensättning skildrar den en känd häxprocess som ett cyniskt maktspel för att genom religiös, politisk och sexuell dogmatism säkra centralmaktens tyranni. Helvetesvisionen av hur processen förgör även medlöparna och i slutänden samhället självt har inte förlorat någonting av sin sprängkraft fyrtio år efter att den gjordes. Snarare är den med sitt expressiva, formmedvetna bildspråk – inspirerat av såväl Hieronymus Bosch som Carl Dreyer – experimentella musik av Peter Maxwell Davis och scenografi av Derek Jarman, långt rikare och djärvare än det mesta i dagens bioutbud.

Rekommenderas: självbiografin A British Picture, som kom i uppdaterad nyutgåva 2008.