Dallas är tillbaka! Lagom till sommarens inspelningar av fortsättningen på den fjorton säsonger långa tv-serien från åren 1978-91 har alla 357 avsnitt och tre fristående tv-filmer släppts på dvd. Länge florerade det rykten om en biofilm, där både Brad Pitt och John Travolta nämnts i rollen som den oljiga ormen JR Ewing. Men nu är serien tillbaka där den hör hemma: i tv-mediets rännsten – såpan.
Larry Hagman – den ende sanne JR – återkommer i sitt livs glansnummer, liksom Linda Grey som Sue Ellen, Patrick Duffy som Bobby och Charlene Tilton som Lucy. De sekonderas av nästa generation lika giriga och makthungriga oljebaroner: John Ross, alias JR III (Josh Henderson), och Bobbys adoptivson Christopher (Jesse Metcalfe).
Olika sändningsstarter har nämnts, kanske redan hösten 2011. Så, osäkra fjärrkontrollen. Snart fortsätter orgien av ränker, svek och andra moraliska haverier. Eller som JR uttrycker det: ”När man väl har städat undan all heder och ära då går resten som en dans.”
Hajp, succé, dollarmiljoner
Den 21 mars 1980 utspelades en av 1900-talets största tv-händelser. I Köpenhamn skrek Ekstra-Bladets löpsedel i krigsrubriker ut att ”I aften blir dette dumme svin skudt”. Det handlade förstås om mordförsöket på JR, en gåta som plågade världen hela sommaren. Ex-president Gerald Ford ringde produktionsbolaget Lorimar från golfbanan för att försöka pressa dem på information och i London krävde drottningmodern att Hagman, som då gästspelade på en galaföreställning, skulle avslöja förövaren.
JR:s kollegor i t-shirtbranschen sålde miljonupplagor med texten ”I Shot JR”. Homer Simpson var uppenbarligen en av kunderna, vilket syns i ett avsnitt av Simpsons.
Sanningen var emellertid att det var först vid inspelningsstarten på nästa säsong som producenterna bestämde sig för vem höll i vapnet och om JR skulle överleva. Under tiden hade kaotiska förhandlingar utbrutit mellan Lorimar och skådespelarna. Dallas hade på två år gått från lågbudgetserie i farmarligan till kassako i mångmiljonklassen och JR hade avancerat från bifigur till strålkastarcentrum. Framförallt Hagman ville därför ha sin beskärda del ur ymnighetshornet.
När serien återupptogs i november var konflikten inte löst. JR fick stanna på sjukhuset i de två första avsnitten. En stand-in gjorde rollen, och man var noga med att inte visa ansiktet. Hagman vann slutligen, och JR blev den självklare huvudpersonen de följande elva åren. Sue Ellens högst umbärliga syster Kristin fick däremot skulden för mordförsöket och avpolletterades summariskt genom att i sista säsongsavsnittet hittas död i Southforks swimmingpool.
Sodoms 357 avsnitt
Populariteten för Dallas har producerat åtskilliga analyser såväl innanför som utanför akademierna. Larry Hagman själv slog huvudet på spiken när han i sin underhållande självbiografi Hello Darlin’ (2001) förklarade varför han tackade ja till att medverka: Dallas var för honom något unikt, ett drama helt utan hjältar – bara antagonister. I centrum stod en dysfunktionell familj, där ”Mamma var en gammal ragata, pappa ett alkoholiserat rövhål. Min bror var en förförartyp, och min rollfigur, JR Ewing, var en kombination av dem alla.”
Som för att understryka denna kärnfulla sammanfattning blickar tv-filmen The Early Years (1986) en tillbaka till 1930-talet, då den skrupelfrie Jock nästlar sig in på Southfork för att lura av den alkoholiserade Digger Barnes både prinsessan, den bitchiga Miss Ellie, och hela kungariket: oljekällorna. Filmen skulle kunna användas som en skolboksillustration av filosofen Proudhons tes om att egendom är stöld.
I det episka finalavsnittet 1991 – en satirisk skruvning av Frank Capras klassiker Livet är underbart (1946) – får vi se hur Dallas värld skulle sett ut utan JR. Trots all tarvlighet visar det sig att han knappast varit någon ensam mörkrets furste; paradiset var redan ruttet i grunden. Nu är det i stället brodern Gary som kör Ewing Oil i konkurs, vilket tar kål på föräldrarna, och Bobby slutar som spelmissbrukare med ödesdigra skulder till elaka grabbar i Las Vegas.
En förkonstlad värld
Till fascinationen för Dallas hör seriens förkonstlingsfyrverkeri. I kontrast till efterkrigstidens vurm för realism i både miljö och skådespeleri möter vi här en veritabel katalog av stereotyper som vältrar sig i ett solkigt sagolands alla synder. Det är som att stiga in i ett koncentrat av veckotidningar, kioskromaner och reklamfilm – flärdfullt och glittrande men också präglat av konsumtionssamhällets obönhörliga logik om att allt och alla är varor på en marknad.
Följaktligen både gör och har hela rollgalleriet affärer med varandra i alla upptänkliga kombinationer. Kärlekspartners kommer och går, ofta mellan familjemedlemmarna, ibland också inom familjen (exempelvis Rays och Lucys förbindelse). Digger Barnes son Cliff (bilden) tar redan i första serien hämnd på familjen Ewing genom sin hemliga relation med Sue Ellen och sitt förmodade faderskap till oljedynastins arvtagare JR III.
Verklighen avslöjas ständigt som ett gungfly av illusioner. När Patrick Duffy efter ett misslyckat försök med filmkarriär ville återkomma efter att Bobby varit död hela säsong åtta klev han helt enkelt bara ut ur duschen i inledningen av säsong nio. Till publikens förvåning förklarades det med att det gångna året bara utspelats i hustrun Pams mardröm. Att flera handlingstrådar ändå fortsatte från ”drömsäsongen” tycktes inte bekymra någon.
Sådant kan bara hända i Dallas, där allt är kattguld som glimmar – allt är förställning, ingenting är autentiskt.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-07-24.
En handfull fakta
Tv-serien var först tänkt att utspelas i Indianapolis innan det flyttades till Texas. Linda Evans skulle stå i centrum som Pamela Barnes, men när projektet utvecklades till ett ensemblestycke övergavs tanken på att anlita etablerade stjärnor. I stället gick Linda Evans vidare till konkurrentsåpan Dynastin.
Ingen av seriens upphovsmän, producenter eller manusförfattare kom från Texas. David Jacobs som skapade serien, är från Baltimore. De flesta manusförfattarna rekryterades från New York.
Larry Hagman är däremot en äkta texan (född 1931 i Fort Worth) och modellerade JR efter Jess Hall Jr, ägare till en verkstadsindustri där Hagman arbetat som ung.
David Jacobs främsta förebild för serien var Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, men även filmklassiker om familjedynastier i Södern – Jätten, Katt på hett plåttak med flera – är tydliga influenser. Bergman var också en av seriens fans.
Innan man bestämt sig för vem som sköt JR och för att lägga ut dimridåer för medierna filmades ett otal alternativ där bland andra Cliff, Sue Ellen, Lucy, Jock och Miss Ellie höll i den rykande pistolen. Man gjorde till och med en variant där JR själv arrangerade skjutningen som en del av ännu en infernalisk plan.
Gary Ewing och hans fru Val – Lucys föräldrar – skymtar bara förbi i Dallas men fick i Knot’s Landing en egen tv-serie 1979-93 som utspelas i Kalifornien. Där gästspelar också rollfigurer från Dallas.
Favoriter i myllret av bifigurer
Punk Anderson, en av Jocks mångåriga vänner vars namn – det oslagbart bästa i serien – säger allt om hans tvivelaktiga framfart i oljebranschen.
Ben Stivers/Wes Parmalee, förslagen ranchdräng som när Jock försvinner i en flygolycka i Amazonas (eftersom skådespelaren Jim Davis dog hastigt i hjärtinfarkt) utger sig för att vara denne trots uppenbara fysiska olikheter.
Angelica Nero, skoningslöst manipulativ och mordisk affärskvinna i säsong nio som till och med utklassar JR i svinaktighet.
Anita, nymfomanisk mentalpatient känd som ”Svarta Änkan”. Får även JR på rygg när han är intagen under näst sista säsongen. Sannolikt namngiven efter Christina Lindbergs titelroll i den svenska sexklassikern Anita (1973).
Don Lockwood, brittisk filmregissör som spelar in en komprometterande film om JR. Den använder Sue Ellen sedan i utpressningssyfte mot ex-maken innan hon flyttar till London för att gifta sig med Lockwood.
Stephanie Rogers, Cliffs påhittiga PR-kvinna som under säsong 13 banar väg för sin arbetsgivares politiska kometkarriär.
Katherine Wentworth, Cliffs och Pams elaka halvsyster som blir besatt av Bobby. Hon förföljer honom länge och skjuter slutligen honom som final på säsong sju.
Cally Harper (bilden), lantlolla med överraskande inre styrka och egenskaper från Arkansas som JR under hot från hennes bröder tvingas gifta sig med i ett så kallat shotgun wedding.
Digger Barnes, den alkoholiserade, bedragne och försmådde förloraren som kunde lukta sig till de oljekällor som byggde Ewings familjeförmögenhet.
Ur JR:s arkiv
I fjärde avsnittet av första säsongen 1978 planerar ett gäng banditer som tagit över Southfork 
att i klassisk västerntradition våldta Lucy. I stället för att chockeras ser JR med liderlig blick själv ut att vara med på noterna. Efter många diskussioner gick producenterna med på Larry Hagmans rolltolkning i scenen eftersom tv-publiken då skulle förstå att JR var i stånd till vad som helst. Eller som Hagman själv tolkade JR: ”Lucy är kvinna. Hon är snygg. Vi snackar om Texas.”
Säsong ett avrundas stilenligt med att JR i avundsjuka för att Bobby och Pam väntar den förstfödde i nästa generation arvingar arrangerar så att Pam faller från höskullen och får missfall.
Under en typisk arbetsdag i säsong tre hinner han med att svindla vänkretsen på pengar med falska oljeborrningstillstånd, förolämpa Pam, alienera Bobby så att denne tycks lämna Southfork för gott, planera att tvångsinlägga Sue Ellen på mentalsjukhus, och anklaga sin älskarinna – Sue Ellens syster Kristin – för prostitution. Undra på att säsongen slutar i ett mordförsök.
Men JR har en romantisk sida också, vilket syns i fjärde säsongen (avsnittet New Beginnings). I försoning med Sue Ellen minns han hur de träffades när hon vann Miss Texas-titeln. Med sedvanlig taktfullhet jämför han tävlingen med en boskapsförsäljning i Fort Worth, fast medger att blivande hustrun hade en viss finess i baddräkt. I det ömsinta ögonblicket ringer Kristin för att meddela att hon väntar JR:s barn.
Miljömedvetenhet har alltid legat JR varmt om hjärtat. I näst sista säsongen odlar unga hustrun Cally ekologiskt på Southfork. JR tvekar inte utan plöjer raskt ner grönsaksrabatterna med sin bensinslukande bil: ”Vad ska vi ha det till? Det finns ju stormarknader.”
JR:s osaliga ande svävar även över Hagmans andra roller. I Vilgot Sjömans Jag rodnar (1981) är Hagman/JR en amerikansk såpaskådis som på kulturimperialistiskt manér ska bli affischnamnet till Gunnar Sjömans (Dallas-regissören Gunnar Hellström) nya film. Huvudpersonen Larry, som enligt regissören vandrar ”i själens mörka natt”, i Sjömanfilmen Fallgropen (1989, inspelad i Lund) är döpt efter Hagman. Och när Hagman dyker upp som en Texas-oljemagnat med sinistra konspirationsplaner i Oliver Stones Nixon (1995) är det ingen tvekan vem rollen anspelar på.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-07-24.