Jag, Daniel Blake – Michael Tapper

Storbritannien/Frankrike/Belgien 2016. I, Daniel Blake. Regi: Ken Loach. Skådespelare: Dave Johns Haley Squires, Dylan McKiernan, Briana Shann. Åldersgräns: 15 År. Längd: 1.40.

Vid fyllda 80 år förväntas Ken Loach ha nått en ålder då man söker försoning med livet och världen. En återkommande fråga är varför han håller kvar vid ”gamla ideal” när världen har förändrats. Hans svar är att det är precis tvärtom: världen har stannat vid det gamla, inte han.

Om något, har samhällsutvecklingen har backat tillbaka sedan 1960-talet. Överklassen är rikare än någonsin. Klasskillnaderna har ökat dramatiskt samtidigt som välfärdssamhället urholkats. Detta med hjälp av en nyliberalism som dammats av från 1800-talets sophög.

I år firar Loachs genombrott Cathy Come Home (1966) femtioårsjubileum. Hans nya film, Guldpalmsvinnaren Jag, Daniel Blake, har en kvinnlig huvudperson som heter Kate (Haley Squires). Faktiskt borde filmen haft titeln Vi, Daniel och Kate eftersom vi spenderar nästan lika mycket tid med henne.

Liksom Cathy är Kate en ensamstående mor på god väg att förlora allt, inklusive hem och barn. En tillfällig likhet mellan filmerna? Knappast. För med den enkla parallellen visar Loach att ingenting egentligen har förändrats på ett halvsekel, snarare försämrats.

Daniel, spelad av ståuppkomikern Dave Johns, är en 59-årig finsnickare och änkling i Newcastle som sjukskrivits efter en hjärtinfarkt men som mot läkarens rekommendationer tvingas bli arbetssökande igen. På arbetsförmedlingen träffar han tjugo-någonting Kate, som flyttat in med sina två barn från bostadsbristens London bara för att hamna ur askan i elden. När båda slängs ut för att ha vågat protestera mot orättvis behandling, blir det början på deras vänskap.

Med hjälp av Paul Lavertys manus visar Loach upp ett samhälle som riktigt tigger om ett indignerat socialreportage. Bakom kulisserna på de samhälleliga institutioner som ska vara till för arbetslösa och sjukskrivna döljer sig en hjärtlös byråkrati med spelregler gjorda för att bryta ner människors värdighet.

När en arbetsförmedlare i mängden, Ann (Kate Rutter), konkret försöker hjälpa den datoranalfabetiske Daniel att fylla i rätt blanketter blir hon uppläxad av chefen för att skapa ett farligt prejudikat. Med denna enkla scen visar filmen hur systemet skolar in sina tjänstemän att handla på tvärs mot mänsklig anständighet. Det korrekta bemötandet av Daniel eller Kate, förstår vi av andra medarbetare, är inte att hjälpa dem utan att hota med indragna bidrag om de inte klarar att lydigt följa kraven.

Nyfattigdomens bittra konsekvenser illustreras i en rad episoder, bland annat då Daniel tvingas sälja sina möbler för att klara livhanken. Mest påträngande är nog scenen på mathjälpen, då en utsvulten Kate börjar äta med händerna direkt ur en burk vita bönor innan hon bryter ihop av skam. Som om en 150 år gammal Charles Dickens-roman klivit rakt in i vår tid.

Till det Loach lägger sina sedvanliga inslag av humor, där huvudpersonerna räcker lång näsa åt förtrycket. Demonstrationer för att behandlas som medborgare och inte som kund, klient eller bidragstagare – för att nu citera ett tal i filmens avslutning.

Jag, Daniel Blake är Loach när han är som bäst: rättfram, osentimental och slagfärdig. Han har en sällsamt finjusterat öga för att hitta skådespelare som blir ett med sina roller. Här finns inte en falsk ton, inte en konstlad pose i mötet med människor vi bara alltför sällan ser på filmduken.

3 x Ken Loach

Cathy Come Home (1966). Drama filmat i dokumentär stil om en ung kvinna som blir hemlös och mister vårdnaden om sina barn. Orsakade nationell debatt och har många gånger röstats fram som en av de bästa brittiska TV-filmerna någonsin.

Riff-Raff (1991). Loachs comeback från 1980-talets utfrysning från filmindustrin med en avväpnande blandning av humor och ilska om klasskillnadernas Storbritannien efter ett decennium av konservativt vanstyre.

ROUTE IRISH (2010). När en soldat kontrakterad av en privatarmé i Irak dödas i tjänst försöker hans vän i Liverpool ta reda på vad som verkligen hände. Effektfull blandning av vardagsrealism och thriller på högaktuellt tema.