Arrival

USA 2016. Regi Denis Villeneuve Manus Eric Heisserer Förlaga Kortroman Titel Story of Your Life Författare Ted Chiang Foto Bradford Young Klipp Joe Walker Scenografi Patrice Vermette Musik Jóhann Jóhansson Visuella effekter Christopher Ahrens. Med Amy Adams Professor Louise Banks Jeremy Renner Dr. Ian Donnelly Forest Whitaker överste Weber Michael Stuhlbarg agent Halpern Tzi Ma överbefälhavare Shang Mark O’Brien kapten Marks. Producenter Shawn Levy, Dan Levine, Aaron Ryder. Produktionsbolag FilmNation Entertainment, Lava Bear Films, 21 Laps Entertainment för Paramount. Längd 1.56.

USA, nutid. Lingvistprofessor Louise Banks sörjer sin dotter, som dött av en ovanlig sjukdom. När tolv utomjordiska farkoster svävar över lika många platser runt jorden, kallas hon in som språkexpert av amerikanska armén till en farkost i Montana.
Utomjordingarna kallas heptapoder eftersom de har stora huvuden till vilka sju ben är fästa. Deras talspråk låter som ljudstötar, och skrivspråket består av bläcksprayade symboler. Tillsammans med astrofysikern Ian Donnelly och de två utomjordiska kontaktpersonerna – kallade Abbott och Costello – försöker Banks upprätta något slags grundläggande kommunikation. Samma arbete med utomjordingarna utförs på de andra elva platserna.
Snart kommer oroande signaler om att utomjordingarna talar om vapen, och flera länder – däribland Kina – börjar mobilisera för att svara med militära medel. Banks inser att symbolspråket består av palindromer som knyter samman nutid med framtiden. Därigenom får hon själv också ett förebud om vad som ska hända.
Hon ringer till den kinesiske överbefälhavaren Shang och lyckas stoppa angreppet. Samtidigt inser hon också att sorg hon bär på är för den dotter som hon ännu inte har fött men som blir till i mötet med Donnelly. Hon bestämmer sig för att bli gravid och föda sitt barn trots förebudet om den dödliga sjukdomen.

arrival-2

Francis Ford Coppola gjorde Dementia 13 (1963) och Oliver Stone gjorde The Hand (1981) innan de gick vidare till mer betydande insatser inom film, som Gudfadern (1971) respektive Plutonen (1986). Man ska kanske inte döma regissören Denis Villneuve efter fjolårets nihilistiska haveri SICARIO eller manusförfattaren Eric Heisserer efter banala skräckfilmer som årets LIGHTS OUT. Eller så ska man nog det att döma av Arrival, en grandios science fiction-film vars pretentiöst allvarsamma och pseudo-intellektuella pose bara överträffas av dess fåniga upplösning. Den är, med andra ord, en kalkonfilm värdig M. Night Shyamalan.

Till att börja med är tidsparadoxer ett dramaturgiskt grepp som kräver eftertanke för att bemästra. Antingen vill man fördjupa tematiken, som det varnande, dystopiska framtidsscenariot kring artificiell intelligens inom vapenindustrin i Terminator-filmerna. Eller så har man en komisk idé om farorna med att resa i tiden, som i Tillbaka till framtiden-trilogin.

I Arrival blir tidsparadoxen bara en new age-inspirerad gimmick om klärvoajans, en förolämpning mot den vetenskapligt grundade science fiction som man smyckar sig med. Det finns ingen som helst rationell grund till att möjligheten av att läsa ett skrivspråk bestående av tempusobestämda palindromer skulle implicera en förmåga att se in i framtiden. Eller för den delen att klärvoajans skulle följa av en högre utvecklad hjärna.

arrival

Här används det dessutom för att förklara de tillbakablickar i filmens inledning som i slutet visar sig vara framåtblickar. Det är en dramaturgisk nödlösning besläktad med scener och ibland hela filmer (Secret Window, 2004) eller säsonger i TV-serier (säsong 9 av Dallas, då Bobby var ”död”) som plötsligt avslöjas som en dröm. Den typen av rent bedrägliga inslag är rena förolämpningar mot åskådaren. Hitchcock använde lögnaktiga tillbakablickar i Rampfeber (Stage Fright, 1950), men ångrade det sedan under resten av sitt liv. Som ytterligare försvårande omständighet i Arrival finns det ingen intressant symbolik eller annan koppling mellan utomjordingarnas besök och Louise Banks vilja att skaffa barn.

Överhuvudtaget finns det inga intressanta undertexter i filmen. Utomjordingarna anländer i tolv rymdskepp till lika många platser. Någon påminner om att Jesus hade tolv lärjungar. Jaha. Sedan förblir den tråden hängande.

I vanlig chauvinistisk ordning framställs också USA som det sansade förnuftets hemvist. Medan Ryssland och Kina misstolkar innebörden i utomjordingarnas meddelanden och fattar ödesdigert korkade beslut om att attackera militärt, så håller amerikanerna huvudet kallt. Det vill säga förutom den där soldaten som lyssnat för mycket på tokkristen hatradio och smäller en bomb i rymdskeppet. Nu får bomben inga som helst konsekvenser för handlingen och har väl egentligen bara tagits med för att lätta upp de långa pratscenerna med lite action.

arrivalI övrigt är filmen som att backa flera decennier i science fiction-genrens historia. Medan Star Wars tar sig ända till 1930-talets Blixt Gordon, stannar Arrival vid 1950-talets många invasionsfilmer. Därifrån kommer de bläckfiskliknande varelserna med jättehjärnor, som man här försöker mystifiera ytterligare genom att dölja dem i en överdos av rökdimmor från 1980-talets rockvideor.

Tanken är förstås att vi inte ska får en alltför tydlig bild av dem och därmed börja reflektera över den fåniga klichédesignen. Men hur knäppt är det inte att högintelligenta rymdvarelser skulle virra omkring i en farkost fylld av rök? Även om de har andra sinnen än syn (hörsel, känsel, lukt/smak, värmekänslighet, inbyggd radar), så är sannolikheten för att intelligent liv som uppstår på en solbelyst planet har synförmåga tämligen hög.

Hade varelserna ägnat sig åt att headbanga till metalrock med rökmaskinerna på max skulle det ha varit begripligt för åtminstone ett publiksegment. Ungefär som när rymdskeppen i Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind, 1977) kommunicerar genom att spela futuristisk discomusik till psykedeliska färgeffekter. Fullständigt självklart för många när 1960-talets hippiekultur övergick i 1970-talets discofeber.

Finalen är ännu en intressant påminnelse om de täta kommersiella förbindelserna mellan USA och Kina, se tidigare kinaslickande filmer som Karate Kid (2009), 2012 (2009), Transformers: Age of Extinction (2014) och The Martian (2015). Militärt allierade länder som Australien, Storbritannien och Danmark stannar i periferin och verkar fatta noll av det utomjordiska besöket. Rysslands angrepp mot sitt besök lämnas därhän; vem bryr sig om den utplåningen – hö, hö?

Däremot är det av högsta vikt att just få kontakt med just Kina för att avstyra deras angrepp. Förklaringen är förstås att Kina blivit en allt viktigare marknad för amerikansk filmexport, såväl bio som bluray/dvd och streaming. Men man markerar att det fortfarande är Pax Americana som gäller. USA räddar världen, och general Shang får vara så vänlig och resa över Stilla Havet för att tacka Louise Banks för en ovärderlig insats.

© Michael Tapper 2016. Endast på webben: michaeltapper.se 2016-12-02.