Suna no onna/Kvinnan i sanden
Japan 1964
BD/DVD (import, region A). Extramaterial: Filmad essä av James Quandt. Fyra kortfilmer av regissören Hiroshi Teshigahara: Hokusai (1953), Ikebana (1956), Tokyo 1958 (1958) och Ako (1965). Teshigahara and Abe, en dokumentär från 2007. Tryckt häfte med essä av Audie Bock och intervju med Teshigahara.
Hirsoshi Teshigahara (1927–2001) föddes in i en berömd konstnärsfamilj och skulle så småningom också avbryta sin regikarriär för att gå i faderns fotspår. Men de fyra långfilmerna han gjorde på 1960-talet tillsammans med författaren Kobo Abe har gått till historien som en osedvanligt lyckad kombination av suggestiv berättarkonst och visuell uttryckskraft.
Deras mest kända samarbete fick på svenska titeln Kvinnan i sanden. Filmen är ett symbolladdat drama som kombinerar Sisyfosmyten med Abes återkommande tema om identitetens förgänglighet i ett konformistiskt samhälle. I bakgrunden finns också en berättelse om det gamla samhällets hämnd på det moderna Japan som förebådar senare decenniers J-horror.
Filmen handlar om en insektssamlare från Tokyo som kommer till en ö som lever kvar på en förmodern nivå. Han blir strax fånge hos en lokal kvinna som bor i en djup sandhåla på stranden, omöjlig att ta sig upp ifrån. Tillsammans med henne tvingas han skotta sand för att överleva.
Som storstadsbo förskräcks han av den lantliga kvinnans fångenskap, både bokstavligen i hålan och i den inskränkta föreställningsvärld av tradition och folktro som styr hennes liv. Hos henne krymper hans värld samman till gropen och en skärva av himmel ovanför. Havets oändliga horisont ligger bara ett stenkast därifrån. Så nära men ändå långt borta i hans längtan.
Samtidigt finns det en lockelse som håller honom kvar. Hos kvinnan får han sex, mat och trygghet. Hon blir en blandning av mor och älskarinna som skänker näring och tillfredsställelse. Men hon tömmer också honom på livskraft, likt skräckmytens spindelkvinna. Eller mer passande här: myrlejon.
Ackompanjerad av Toru Takemitsus modernistiska klanger, löser Teshigaharas bildspråk upp alla gränser mellan verklighet, dröm och mardröm. Som få filmer förenas lockelse och fasa i en sällsam blandning. Sand, insekter och huvudpersonernas kroppar flyter samman till en bilddikt över ett profant universum där människan är lika förgänglig som en dagfjäril och lika betydelsefull som ett sandkorn i universum.
© Michael Tapper, 2016. Endast på webben: michaeltapper.se 2016-11-18.