Frankrike 2016. Cézanne et moi. Regi: Danièle Thompson. Skådespelare: Guillaume Galliene, Guillaume Canet, Alice Pol, Déborah François. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
I centrum står två av fransk historias färgstarkaste och mest betydande kulturpersonligheter, båda stilbildare inom sina konstarter. Skådespelarensemblen toppas av veteranerna Guillaume Gaillene och Guillaume Canet. Produktionen är av hög klass, att döma av scenografi, kläder och mängden statister.
Konsten att misslyckas med en sådan produktion är något av en bedrift av regissören och manusförfattaren Danièle Thompson. Men så finns det inte en gnutta av Zolas talang för skoningslöst inträngande personporträtt och elegant formulerade dialoger. Inte ett penseldrag av Cézannes färgsättningar och kompositioner syns i bildspråket.
Ett håglöst och dramatiskt jämntjockt bildflöde till sömnig klichémusik förmedlar idel allmängods, som tycks ha kopierats från närmsta uppslagsverk. Fast Zolas betydande roll i dåtidens politiska debatt märker vi ingenting av, och Cézannes betydelse för den framväxande modernismen förpassas till en avslutande textskylt.
Det är film som animerad turistbroschyr, tömd på alla intellektuella komplikationer och pimpad med dekorativa men ointressanta nakenscener. Snarare än att bli upplyst känner man sig dummare efteråt. William Dieterles snart åttio år gamla hyllningsporträtt Émile Zolas liv framstår i jämförelse som en på alla sätt djärvare film.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-11-18.