Österrike 2014. Regi: Johannes Holzhausen. Medverkande: Sabina Haag, Paul Frey, Brigitte Borchhardt-Birbaumer, Ingrid Nowotny. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.34.
Konstvetaren och dokumentärfilmaren Johannes Holzhausens film om Kunsthistorisches Museum i Wien gjordes under renoveringsarbetet av museets Kunstkammer 2012–13. Det är en studie i vardagen bakom utställningsverksamheten, med bland annat diskussioner om ekonomin, restaurering av konstverk och avtackning av en medarbetare som går i pension. Konstverken figurerar bara i periferin.
Filmen är en sevärd institutionsstudie men hade oturen att få premiär samma år som dokumentärfilmveteranen Frederick Wisemans tre timmar långa NATIONAL GALLERY, om konstmuseet med samma namn i London. Jämförelsen utfaller knappast till Holzhausens fördel. På så gott som alla punkter framstår Wisemans film som en både formmässigt och tematiskt mer genomtänkt studie, där konstverken både får ett generöst utrymme och ibland tycks kommentera händelserna i huset.
Det storas museet har en tavla på sin affisch som metafor för det filmen vill skildra: Pieter Brueghel den äldres Babels torn (1563), men symboliken är sökt. För även om konsten som institution fortfarande har hög social och ekonomisk status, så är världsstädernas stora konstmuseer knappast de mest slående aktuella metaforerna för hybris. De är monument över 1800-talets nationella statusjakt, inte våra dagars skrytbyggen.
Bättre går det i skildringen av museet som klassamhälle. Under ett personalmöte med besöksvärdarna – lägst i rang bland anställda – avslöjas att det råder strikt segregering mellan hierarkins olika nivåer. Inte ens efter många år på jobbet lär man känna de andra.
Distinktionen mellan hög och låg märks även vid återinvigningen av Kunstkammer. Hantverkarna bakom renoveringen ser vi inte röken av. Museiledningen poserar däremot inför press och samhällselit för att ta åt sig hela äran. Som efter ett trollerinummer.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-11-11.