USA 2016. Regi: Mike Mitchell. Röster i originalversionen: Justin Timberlake, Anna Kendrick, Zooey Deschanel. Svenska röster: Mimmi Sandén, Måns Zelmerlöw, Linda Åslund. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.32.
Reklambudskapet ”från skaparna av Shrek” ska man ta med en grävskopa salt eftersom det inte handlar om den geniala originalfilmen utan om den tredje och betydligt tröttare uppföljaren. De skyldiga bakom Shrek nu och för alltid är dessutom skaparna av bottenskrap som Alvin och gänget-filmerna, men det talar man förstås tyst om.
Trolls är i det perspektivet ett lyft, det ska medges. De två huvudlyckotrollen, peppiga Poppy (Anna Kendrick/Mimmi Sandén) och paranoide Branch/Kvist (Justin Timberlake/Måns Zelmerlöw), är som sinnebilder för den amerikanska mentalitetens janusansikte. Båda är lika insnöade i sina översockrat naiva respektive cyniskt nattsvarta föreställningar om världen.
Deras fiender är bergerna. Egentligen är de bergatroll, vilket understryks av en popremix på Edvard Griegs ”I bergakungens sal” när vi är i deras hemstad Bergen. Och de är förstås fula, tjocka och har stripigt hår, vårtor och oreglerade tänder. Enda gången de känner glädje är när de äter sockersöta lyckotroll, en anspelning på USA:s enorma sockerkonsumtion.
Handlingen tar fart när en av Poppys bombastiska sång- och dansfester får glädjefyrverkifnatt. Därmed avslöjas deras gömställe för bergernas hovkock, som lyckas röva bort några av dem till den årliga trollätarfesten i Bergen. Poppy tvingas ta hjälp av vresige (dyster)Kvist, och deras vådliga färd in i fiendeland är filmens höjdpunkt.
För nu följer en rad påhittigt animerade action- och musikalinslag till tonerna av hitlåtar som The Proclaimers ”I’m On My Way” och nyskrivna ”Get Back Up Again”. I nytolkningen av Simon & Garfunkels ”The Sound of Silence” är det rent av som att förflyttas tillbaka till The Muppet Shows storhetstid.
Som bäst flippar animationen ut i surrealistiska inslag och psykedeliska färgkrevader för att anknyta till det sextiotal då de hippieliknande gummitrollen med långt hår i regnbågens alla färger stormade marknaden. Det var också den blomstertid för dock- och tyganimation som man i Trolls efterliknar med datorstöd.
Mot slutet faller ambitionerna till det lättköpta och banala när bergernas trollätarterrorism bekämpas med hjälp av pop-psykologiska floskler och stajlingterapi. Här hade man behövt en frisk fläkt från den underbart vanvördiga första Shrek.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-10-28.