Japan 2015. Bakemono no ko. Regi: Mamoru Hosoda. Röster: Koji Yakusho, Shota Sometani, Aoi Miyazaki, Suzu Hirose. Åldersgräns: 11 år Längd: 1.59.
Med filmer som Vargbarnen har Momoru Hosoda fått rykte om sig att vara Hayao Miyazakis efterträdare. Men Odjuret och hans lärling – bioaktuell i Sverige först ett drygt år efter premiären i Japan – visar att han har lång väg att gå. Mycket magi trollar han inte fram i sin fantasyvärld.
Handlingen börjar med att skilsmässobarnet Ren rymmer hemifrån. Han hamnar i en parallellvärld av antropomorfa djur, där björnen och kendomästaren Kumatetsu (Koji Yakushu) döper om honom till Kyuta (”nioåringen”) och tar honom som sin lärling. Kumatetsu är emellertid lika argsint och odisciplinerad som Ren, något som sätter krokben för honom i duellerna mot konkurrenten Iozhen (Kazuhiro Yamaji).
Träningen i svärdskonst blir därför en komedibetonad mognadsprocess för såväl mästaren som eleven. Som åskådare upplever man emellertid detta mittparti mest som en prövning av sitt- och inte skrattmusklerna, särskilt som kvaliteten på själva animationen blir påtagligt sämre.
Odjuret och hans lärling korsar här Disneys Djungelboken med Karate Kid och Skönheten och odjuret. Sensmoralen handlar om konsten att bemästra aggressiva impulser genom disciplinerad kampsport – här: kendo – och riktar sig inte oväntat till tonårspojkar trollbundna av actionspel. Slutuppgörelsen mellan huvudpersonen Ren (Shota Sometani) och hans onda dubbelgångare Ichirohiko (Mamoru Miyano) påminner om Digimon-filmerna som Hosoda gjorde i sin tidiga karriär.
Det ständiga grälandet, frukostätartävlingarna och de andra upptågen mellan Ren och Kumatetsu har sällan komisk tajming eller poäng. När Hosoda häftar på en tråkig och för berättelsen helt överflödig kärlekshistoria mellan Ren och jämnåriga plugghästen Kaede (Suzu Horose), då söker man impulsivt i biostolen efter något slags snabbspolningsknapp.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-10-21.