USA 2014. Regi: Kenneth Branagh. Skådespelare: Chris Pine, Keira Knightley, Kevin Costner, Kenneth Branagh. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.
Harrison Ford, Alec Baldwin och Ben Affleck har tidigare spelat Jack Ryan som vuxen superspion. Nu introduceras junoirupplagan, där unge Ryan (Chris Pine) går från akademiker till actionhjälte via marinkåren. Man är förstås på jakt efter en franchise på ett etablerat varumärke. Lyckas satsningen kanske det rent av kommer en serie om Lille Jack Ryan, actionparveln som slåss mot allehanda oamerikanska element i barndomens sandlåda.
Förstlingen i den nya serien om Tom Clancys spionhjälte bygger inte på någon litterär förlaga, utan är ett originalmanus av actionveteranen David Koepp och färskingen Adam Cozad. Inte för att det gör någon större skillnad när det färdiga resultatet likväl ser ut som en charmlöst designad återvinningsstation för fossiliserade kalla krigs-klichéer.
Först har man med kemisk högtryckstvätt steriliserat filmen på allt som lockar med actiongenren, från kluriga vändningar, erotiska kittlingar, spirituell dialog och komiska mellanspel till något slags kontakt med verkligheten eller i varje fall tidsandan. Sedan har man dammat av de mest slätstrukna och vattenkammade sagoboksklichéerna om 1980-talets flaggviftande pojkscout Jack Ryan, nationens räddare.
Här reser han sig av pur patriotisk viljekraft från en förödande krigsskada i Afghanistan, lär sig gå trots en krossade ryggkotor och doktorerar i ekonomi. Som belöning får han toppsnäckan Cathy Muller (Keira Knightley) i sängen, toppjobb på Wall Street som täckmantel för toppjobbet på CIA samt ett topphemligt uppdrag i Moskvas lyxmiljöer.
Han är lite kritisk till tortyrmetoder av typen waterboarding, men sådana förvillelser botas efter att han nedkämpat en mordisk ugandanian i ett badkar (krigsskadan är nu som bortblåst). Den blodtörstige afrikanen jobbar förstås för filmens lede skurk: ryske oligarken Viktor Cherevin (Kenneth Branagh), som bytt gudlös kommunism mot en lika satanisk dyrkan av Moder Ryssland.
Kanske tar Hollywood till så pass gistna stereotyper efter att ha slaktat oräkneliga arabiska terrorister, sydamerikanska knarkkungar och svettiga balkangangstrar framför kameran. Kineser är ju bara inte att tänka på längre; den biomarknaden är på tok för viktig. Frågan är då hur man har tänkt om den kvinnliga halvan av biopubliken, som förväntas svälja att Muller – en läkare i karriären – reduceras till passiv kvinna-i-nöd under slutstriden mellan hjälten och skurken?
Med satirisk knorr i skådespelarregin och ett premiärdatum för 30 år sedan kunde filmen möjligen, säger möjligen, ha blivit en smårolig parodi på uttjänta klichéer. Nu är den bara en snustorr, om än aldrig så bisarr och löjligt senkommen, omtagning av dem. Alla jämförelser med konkurrerande filmserier, som James Bond och Bourne, vore förödande.
Varför har en så pass välrenommerad skådespelare och regissör som Kenneth Branagh lånat sig till detta?
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-01-17.