Irland/Sydafrika 2016. Regi: Richie Smyth. Skådespelare: Jamie Dornan, Mark Strong, Mikael Persbrandt, Jason O’Mara. Kanal: Netflix. Längd: 1.48.
Under 25 år var den officiellt nertystad, belägringen 13–17 september 1961 av FN-posteringen i gruvstaden Jadotville – nu omdöpt till Likasi – i utbrytarstaten Katanga i Kongo. Först 2004 friades posteringens irländska soldater i kompani A från misstankarna om tjänstefel. Det skulle ha bestått i att kompaniet med sina 155 stridsovana soldater mot drygt 3000 motståndare av legosoldater, belgiska kolonisatörer, elittrupper från Frankrike och allierade ur lokalbefolkningen kapitulerade efter fem dagars intensiva strider.
År 2005 kom ex-militären Declan Powers bok The Siege at Jadotville: The Irish Army’s Forgotten Battle, som i detalj beskriver händelserna. I samband med den irländska biopremiären i juli 2016 på den nu TV-aktuella filmatiseringen av boken fick kompaniet ett hedersomnämnande av landets president.
Då hade befälhavaren för kompani A, Patrick ”Pat” Quinlan, varit död i nästan tjugo år. Därför får han den, möjligen sanna, möjligen poetiska, äran att i filmen tacka för det förnedrande mottagandet vid hemkomsten genom att ge sin överordnade, general McEntee, en rak höger på hela kompaniets vägnar.
Långfilmsdebutanten Richie Smyths The Siege of Jadotville fick ett ovationsartat mottagande i hemlandet. Inte bara för att den visar irländskt mannamod utan också för att den hyllar Irlands internationella fredsinsatser via FN. I periferin skymtar även den svenska FN-styrka som misslyckades med att evakuera kompani A. Och parallellt med belägringen skildras FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds förhandlingsförsök som slutade med att han dog i en flygkrasch den 18 september 1961 – dagen efter kompani A:s kapitulation – i dåvarande Nordrhodesia.
Hammarskjölds död är åter aktuell i artiklar, böcker och en återupplivad utredning. Men filmen vill uppenbarligen inte ta ställning i frågan. Därför ser vi attackflyg närma sig FN-planet, men några missiler ser vi aldrig skjutas mot Hammarskjölds plan. Inte heller bevittnar vi några andra omständigheter kring hur Hammarskjöld omkom. Tyvärr matchar Mikael Persbrandt den räddhågsna hållningen med en kraftlös och oengagerad rollinsats.
Något mer vågad är filmen i skildringen av hur Kongos folkvalde första president, Patrice Lumumba, fängslas för att mördas av Katangas diktator Moïshe Tshombe och en vit man i vit kostym som vi förstår representerar de europeiska gruvbolagen. Senare ser vi mannen i den vita kostymen ge order under attacken mot FN-posteringen i Jadotville. I själva verket arresterades Lumumba av sin efterträdare, militärdiktatorn Joseph Mobutu, torterades och skickades till Katanga. Där avrättades han av en belgisk exekutionspatrull.
När det gäller gruvbolagens inblandning i Katangas utbrytning, särskilt då ökända belgiska Union Minière du Haut-Katanga, så behövde deras bossar som mest bara lyfta skrivbordstelefonen för att rycka i trådarna till sina marionetter. Varken Tshombe eller hans uppdragsgivare höll i de rykande pistolerna på brottsplatserna. Men i symbolisk mening är framställningen av deras makt helt korrekt.
Överlägset mest krut lägger filmen på själva striderna. Smythes konstnärliga muskler kommer inte i närheten av de som exempelvis Steven Spielberg flexar med i skildringen av Dagen D i Rädda meninge Ryan (Saving Private Ryan, 1998), men i krigsscenerna finns åtminstone en energi och spänning som saknas i övrigt.
Saknas gör engagerande och riviga porträtt av kompaniets soldater. Som det nu är, ser vi Pat Quinlan krama sin fru och hans unga underlydande ta farväl av sina föräldrar under kärva kärleksbetygelser och lakoniska meningsutbyten. Sedan väntar prövningarna under sammanbiten beslutsamhet i Jadotville. I gengäld slipper vi folksånger, riverdance, sentimentalt ölpimplande och andra irländska klichéer.
Skådespelarinsatserna och själva hantverket får generellt sett ändå godkänt, om än filmen knappast blir en oförglömlig klassiker utanför Irland. Viktigast är att den aktualiserar ett stycke ur den för många okända, bloddrypande plundrings- och folkmordshistorien om det enorma och naturresursrika landet kring Kongofloden. Här finns det mycket material att ösa ur för kreativa filmskapare med ryggrad.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad (nättidningarna) 2016-10-07.