USA 2016. Finding Dory. Regi: Andrew Stanton och Angus MacLane. Röster i originalversionen: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O’Neill. Svenska röster: Ulla Skoog, Leif Andrée, Lennart Jähkel. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.43.
Liksom skräckfilmernas uppföljare kräver större likhögar och våldsfilmerna mer bombastiska explosioner så kräver den animerade barnfilmens avläggare fler gags. Och här firar Hitta Doris triumfer. För någon originell story är det inte frågan om, det har ni väl gissat av trailern. Tvärtom, är filmen i stort sett en repris på Hitta Nemo (2003), som i sin tur är modellerad på klassiska Disney-snyftare.
Prologen berättar om när den glömska palettkirurgfisken Dory/Doris (Ellen DeGeneres/Ulla Skoog) var liten och försvann från föräldrarna i kelpskogen utanför Kaliforniens kust. Som vuxen träffar hon clownfisken Marlin/Marvin (Albert Brooks/Leif Andrée) vid Stora Barriärrevet. Tillsammans hittar de Marvins fisknappade son Nemo (Alexander Gould/Daniel Andersson) i ett akvarium på en tandläkarklinik i Sydney.
Ett år senare får Doris en minnesblixt från sin barndom och då är det repristajm. För nu ska minsann Doris föräldrar hittas. Enda ledtråden är människonamnet på hemmabukten. Hur Doris vet det? Bra fråga. Ungefär som hur hon kunde läsa den Nemo-nappande tandläkarens adress på dennes borttappade cyklop.
Besvärar sådana detaljer sitter ni garanterat under eftertexterna med, lågt räknat, 1 590 321 frågor till. Bland annat om hur en vitval kan ekoloda på land och hur en bläckfisk kan köra lastbil. Filmen lägger med andra ord in högsta vansinnesväxel, lika kul för vuxna som för barn. Och i skildringen av de nerskräpade havsbottnarna –bland annat med plasthållaren för sexpack ölburkar som Doris fastnar i – smyger man in ett miljöbudskap.
Fast varken Doris, Marvin eller Nemo är filmens verkliga stjärna. För medan de tjafsar om Doris taskiga korttidsminne stjäl den misantropiske – eller snarare misanimaliske – Hank/Ingvar (Ed O’Neill/Lennart Jähkel) showen. Han är en åttaarmad bläckfisk som förlorat såväl en tentakel som livslusten. Tills han träffar Doris.
Deras vansinnesfärder mellan vattentankarna på en anläggning inspirerad av Monterey Bay Aquarium använder precis alla kamouflagetekniker i form och färg som en bläckfisk kan åstadkomma. Plus några till. Spänning och humor ingår en skön symbios som når en inspirerad klimax i avslutningens jakt till havs och på motorväg.
Som alltid på en Pixar-film: stanna kvar under eftertexterna. Då serverar Ingvar en hitparad av förvandlingar, och efteråt dyker ett favoritgäng från första filmen upp för att besvara åtminstone en fråga som plågat fansen under de senaste tretton åren.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-08-26.