Ann Arbor, Michigan, den 25 maj, 1935. Tjugoettårige James Cleveland ”Jesse” Owens drogs med en ryggskada efter att ha fallit i en trappa. Tränaren Larry Snyder ville ställa in hans medverkan i universitetsmästerskapet Big Ten. Owens envisades med att fullfölja och kvalade in i fyra grenar.
Fyrtiofem minuter senare hade han slagit tre världsrekord – 8.13 meter (längdhopp), 20,3 sekunder (220 yard/201,2 meter rak bana), 22,6 sekunder (220 yard häck) – och tangerat ett: 9,4 sekunder (100 yard/91,44 meter). Totalt blev världsrekorden fem eftersom hans två 220 yard-lopp också slog gällande rekordtider för motsvarigheterna på 200 meter. Ändå var Owens inte nöjd; han var för långsam i starten.
Desto mer entusiastisk var världspressen i rapporteringen om bedrifterna. Över en natt gick Owens från lokal stjärna till ett namn på allas läppar. Han hade skrivit sporthistoria och klev nu fram som en favorit inför Berlin-OS året därpå. Men frågan om att delta i det som Adolf Hitler först kallat ”en judisk niggerfest” och sedan förvandlat till ett nazistiskt propagandanummer gjorde honom kluven och idrottsvärlden splittrad.
Avgörande blev Avery Brundage, auktoritär ordförande i amerikanska amatöridrottsförbundet AAU och öppen beundrare av Hitler. Efter ett möte med Joseph Goebbels sade han sig ha fått försäkringar om spelen inte skulle diskriminera någon etnisk grupp och att Berlin skulle städas från stötande propaganda. Med det vann han stöd för USA:s medverkan.
Goebbels propagandamaskin framställde Berlin-OS i augusti 1936 som den ariska härskarrasens mentala och fysiska triumfmarsch. Det underströks av prologen till Hitlers favoritregissör Leni Riefenstahls OS-dokumentär ”Den stora olympiaden”, där vältränade vita män och kvinnor poserar i antik-grekiska miljöer som vore de gudarnas barn.
Några månader innan tävlingarna hade tyske tungviktsboxaren Max Schmeling besegrat afroamerikanska stjärnskottet Joe Louis. Näst i tur stod regerande världsmästaren James Braddock, och oddsen var inte på dennes sida. Skulle Nazityskland bli idrottens nya supermakt?
Mot tyskarna stod en amerikansk OS-trupp med rekordmånga afroamerikanska atleter, inklusive Owens. Sportjournalister gav honom smeknamn som ”Ebenholtsantilopen” och analyserade i detalj hans kropp med antydningar om genetiska – läs: rasbetingade – fördelar. Det kunde dock kontras av Dr. William Cobb. Efter omfattande röntgenundersökningar av idrottsstjärnans kropp visade han att Owens inte hade någon skelett- eller muskelstruktur som avvek från vita medtävlare.
Löparfenomenet var helt enkelt resultatet av talang plus hård träning. Dessutom var han i alla avseenden den perfekta käftsmällen på den chauvinistiskt uppblåsta värdnationen: ödmjuk, lågmäld, vänlig, dessutom bildskön. I takt med att Owens med grace och till synes utan större ansträngning vann fyra guld i löpgrenarna 100 m, 200 m, 4 x 100 m samt längdhopp växte beundran även hos den tyska publiken.
Snart ersattes militaristiska heilanden av entusiastiska hejarop på ”Ovvens, OO-Ess-Ah!” Goebbels skrev i sin dagbok att afroamerikanernas segertåg i friidrott var en skam för den vita rasen, men Riefenstahl fascinerades. Hennes många och långa stilstudier av Owens i monumentalfilmen om OS blev till ett korrektiv av prologens herrefolksmyt.
Efter OS-framgångarna skickade Brundage USA:s friidrottsmedaljörer på en Europaturné. Förhållandena var usla: långa tågresor, billiga hotell, dålig mat och ingen vila. Några månader senare fick Owens nog och åkte hem. Han ville träffa fru och barn.
Återkomsten började bra med parad genom ett festklätt New York. Sedan straffade Brundage hans avhopp från turnén med livstids avstängning. Det betydde att Owens inte kunde fortsätta tävla, och på den tiden existerade varken professionell friidrott eller den reklam- och sponsorindustri som finns idag. När ingen kom till hans undsättning förbyttes glädje och stolthet till bitterhet med udden riktad mot president Franklin D. Roosevelt.
I intervjuer talade Owens varmt om tiden i Nazityskland, där han på OS-anläggningen slapp den amerikanska segregationspolitiken och kunde bo och äta med alla andra. Det hett omskrivna ryktet om att Hitler vägrat skaka hand med honom för att slippa fotograferas med ”en undermänniska” viftade han bort. Däremot återkom han ofta till att Roosevelt skulle ha nonchalerat honom genom att inte skicka något gratulationstelegram efter OS-segrarna.
Det bidrog till att han ställde upp som publikdragare till den republikanske motkandidaten, oljemiljonären Alf Landons valkampanj 1936. Resultatet blev en katastrof. Roosevelt vann en jordskredsseger, och Owens stämplades av många afroamerikaner som en Onkel Tom. När han trettiotvå år senare avfärdade sprinterstjärnorna Tommie Smith och John Carlos black power-protest under medaljceremonin på Mexiko-OS som ”meningslös” rörde han upp en ny debatt.
Landons valfiasko och krigslarmet från Europa förpassade Owens till de bleka minnenas dammigaste kabinett. Där förtvinade legenden i trettio år medan privatpersonen hankade sig fram på misärens brant. Owens tvingades till förnedrande uppvisningstävlingar mot galopphästar och lokala löparförmågor, varvat med misslyckade försök att driva en kemtvätt och en afroamerikansk basebolliga.
År 1966 gick han i personlig konkurs. Först då vände vindarna. Han utsågs till amerikansk goodwillambassadör och åkte världen runt för att berätta om guldåren på 1930-talet. Hedersbetygelserna blev många, liksom intervjuerna i världens ledande tidskrifter och gästspelen i TV-shower.
I boken I Have Changed (1972) omvärderar han, som titeln antyder, mycket i sitt liv. Afroamerikansk aktivism, även militant sådan, omfamnas: ”any black man who wasn’t a militant in 1970 was either blind or a coward”. Det gav honom politisk upprättelse, och han klev på nytt fram som en viktig symbolgestalt i medborgarrättskampen.
Innan sin förtidiga död 1980 i lungcancer till följd av rökning arbetade han även som tränare. Om han återintroducerade sin egen tränare, Larry Snyders metod att finslipa löpartekniken till jazzmusik är inte känt. Däremot delade han gärna med sig av sitt recept för att springa fort: ”I let my feet spend as little time on the ground as possible. From the air, fast down, and from the ground, fast up.”
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-07-22.
Kuriosa
I familjen kallades James Cleveland Owens för ”JC”, men när familjen flyttade från Alabama till Cleveland, Ohio, missuppfattades det Södern-dialektala uttalet av smeknamnet som ”Jesse”.
Under våren 1936 fick Owens flera gånger se sig besegrad i samtliga grenar av konkurrenten Eulace Peacock, och i pressen blev den senare snart en ny medaljfavorit till OS. På grund av en muskelskada kunde emellertid Peacock inte kvalificera sig till Berlin.
Owens förklarade sina perfekta starter i Berlin-OS med startledaren Franz Millers metronomprecisa rytm i sina kommandon fram till avfyrandet av startpistolen.
I Berlin kontaktades Owens av sportskotillverkaren Adi Dressler, som övertalade stjärnan att bära Adidas-skor under spelen. Det var den enda sponsringen Owen hade under sin tid som tävlande.
Enda hotet mot Owens segersvit i OS kom från tyske längdhopparen Carl Ludwig ”Luz” Long, som i tävlingen slog OS-rekord med 7,87 meter. När Owens slutligen vann med ett nytt OS-rekord på 8,06 meter sprang Longs ett ärevarv arm-i-arm med Owens runt stadion. De höll brevkontakt under krigsåren fram till Longs död som soldat i tysk uniform på Sicilien under de Allierades invasion den 14 juli 1943.
Owens världsrekord i längdhopp på 8,13 meter stod sig i 25 år. År 1960 slogs det av Ralph Boston, som hoppade 8,21 meter. Följande fem år slog Boston världsrekordet ytterligare fem gånger för att 1965 stanna på 8,35 meter. I Mexico City-OS 1968 krossades rekordet av Bob Beamon, som då hoppade 8,90 meter. Det gäller fortfarande som OS-rekord.
Leni Riefenstahls Den stora olympiaden (Olympia, 1938) är förmodligen världens dyraste dokumentär, budget: 2,8 miljoner tyska riksmark. Hon monterade ett fyrtiotal kameror på förankrade ballonger, zeppelinaren Hindenburg, katapulter, specialbyggd räls, hissanordningar och kranar samt använde handkameror för att komma nära atleterna under deras idrottsprestationer. Resultatet blev stilbildande för hur man filmade och senare TV-producerade sportevenemang.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-07-22.
Boktips
Christopher Hilton Hitler’s Olympics: The 1936 Berlin Olympic Games (2011)
Jesse Owens I Have Changed (1972)
Jesse Owens with Paul Neimark Jesse: The Man Who Outran Hitler (1978)
Anthony Rippon Hitler’s Olympics: The Story of the 1936 Nazi Games (2012)
Jeremy Shaap Triumph: Jesse Owens & Hitler’s Olympics (2007)
Guy Walters Berlin Games: How Hitler Stole the Olympic Dream (2007)
Filmtips
Laurens Grant Jesse Owens (2012)
Stephen Hopkins Race (2016)
Leni Riefenstahl Olympia (1938)
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-07-22.