Legenden om Tarzan – Michael Tapper

USA/Australien 2016. The Legend of Tarzan. Regi: David Yates. Skådespelare: Alexander Skarsgård, Margot Robbie, Christoph Waltz, Samuel L. Jackson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.50. 3D.

Om Robert Louis Stevensons Jekyll/Hyde-figur är det viktorianska Englands monster, så är Edgar Rice Burroughs John Clayton, alias Tarzan, dess ljusgestalt. Liksom den amerikanske västernhjälten förkroppsligade han den socialdarwinistiska övermänniskan när aristokratens intellektuella och moraliska överlägsenhet kombinerades med vildens muskelstyrka och sexuella virilitet.

Alexander Skarsgårds vråljoddlande liansvingare är emellertid arvtagaren till Johnny Weissmullers antinazistiske och antikoloniale djungelhjälte: stark, snygg, smart och med ett aldrig sviktande rättvisepatos i ryggmärgen. Manusförfattarna Adam Cozad & Craig Brewer bryter Burroughs politiskt tillrättalagda sagoäventyr mot en rättfram skildring av kolonialismens högst verkliga brutalitet i Afrika under det sena 1800-talet. Berättelsen är lysande underhållning, men iscensättningen har sina skönhetsfläckar.

Vi är åren 1889-90 i det som på svenska kallades Kongostaten, ett land kring Kongofloden som skapats av de europeiska kolonialmakternas uppdelning av Afrika på Berlinkonferensen 1884. Området är rikt på naturresurser, som elfenben, koppar, gummi och diamanter. Det lyder under belgiske kung Leopold II, men bakom skönmålningen av plundringen ryktas det om industriellt slavarbete och folkmord. Först efter massiva internationella protester skulle belgiska staten 1908 ta över och göra slut på de värsta inslagen. Då hade minst tio miljoner afrikaner mördats i landet. Till det ska man lägga oräkneliga människor som stympats på händer och fötter, en vanlig bestraffningsmetod under det koloniala vanstyret.

Protesterna startade med afroamerikanske ex-militären, historikern och journalisten George Washington Williams öppna brev till kungen 1890. I filmen är det Williams (Samuel L. Jackson) som tar hjälp av gifta makarna Tarzan och Jane (Margot Robbie) för att avslöja grymheterna. Fiendesidan leds av kungens handgångne man Léon Rom, som i Christoph Waltz’ diamantgalna gestalt blir väl mycket Bondskurk och alltför lite av verklighetens sadistiske förebild till Joseph Conrads romanfigur Mr. Kurtz i Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902).

Fast då hade filmen blivit en barnförbjuden föreställning av massakrer, stympningar, tortyr och lynchningar. I stället för det ungdomsäventyr i korsningen mellan Quentin Tarantino och Disney som David Yates (Harry Potter 5–8) regisserat.

Vid sidan av allvaret berättar nämligen filmen också den klassiska Tarzan-legenden i en rad återblickar. Där summeras storyn om mannen som uppfostras av en flock mangani, Burroughs påhittade krigiska och talande jätteapor, och blir vän med vildmarkens alla djur. Det sistnämnda kommer väl till pass i filmens höjdpunkt: den underbart matinéfilmsromantiska slutstriden mot Rom och hans legoknektar som inte bara lånar från Weissmullers filmer utan även från David Leans Lawrence av Arabien.

Tarzan 2

Skarsgård och Robbie gör ett bildskönt par med gnistrande personkemi. I otaliga toplessposeringar med åttapacksrippad mage i 3D är det han som är filmens sexobjekt medan hennes behag förblir klädda. Tillsammans kontrar de dock viktorianismens sexualförtryck i en djungelångande scen av glädjefylld njutning. Genomgående bärs filmen upp av ett smittande entusiastiskt ensemblespel.

Sämre ställt är det med mixen av äkta djungel, filmad utan skådespelare i Gabon, och den plastiga, datoranimerade flora och fauna man konstruerat för spelscenerna i Hollywoods ateljéer. Andlöst vackra vyer från en natur som lever och andas skär sig mot doftlösa skärmbildsdumpar från ett tv-spel. Det förtar något av kraften i denna annars så ambitiösa klassikernytolkning.

3 x nykolonialism i Afrika

Darwins mardröm (2004). Dokumentär om hur ryska plan flyger in vapen till kontinentens många krigshärdar och flyger tillbaka med nilaborrar, en av européer inplanterad rovfisk som förstört Victoriasjöns ekologi och lokalbefolkningens ekonomi.

Paradis: Kärlek (2012). Teresa från Österrike är en av många europeiska kvinnor, så kallade ”sugar mamas”, som på sin sexsemester i Kenya finner att de knapplösa knullen aldrig blir till mänsklig kontakt utan stannar vid business.

We Come as Friends (2014). En dokumentär om Sydsudan som vid sidan av att skildra landets många barnsjukdomar tecknar en bild av Kina som nykolonial exploatör av Afrikas naturresurser.