Frankrike/USA/Danmark 2016. Regi: Nicolas Winding Refn. Skådespelare: Elle Fanning, Jena Malone, Abbey Lee, Bella Heathcote, Keanu Reeves. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
I The Neon Demon har Nicolas Winding Refn samarbetat med två kvinnliga pjäsförfattare: brittiska Polly Stenham och amerikanska Mary Laws. Tillsammans har de utformat en American Psycho-skräckfilm för modevärlden, där skönhet är det sociala och ekonomiska kapital som branschens alla insiders tävlar om att komma åt. På alla sätt, inklusive nekrofili och kannibalism.
Giacometti-smala kvinnor tävlar om vem som bäst kan tillfredsställa den manliga blicken. Gigi (Bella Heathcote) och Sarah (Abby Lee) har med lika delar cynism och plastikkirurgi byggts om från levande människor till docklika modezombier. Nu utmanas deras plats på toppen av en sextonårig lantis: den oskuldsfullt vackra Jesse (Elle Fanning). Knivarna slipas. Bokstavligen.
Winding Refn talar i intervjuer om sig själv som kompromisslös utövare av ”konst för konstens egen skull”, och nog ångar det av 1980-talets postmodernism om hans reklamsagovärld av grälla stereotyper. Såväl den iskalla, hårda modemiljön som det chict sunkiga Psycho-hotellet med Keanu Reeves i en bufflig upplaga av Norman Bates skulle kunna vara hämtad ur en italiensk giallo av Dario Argento eller en amerikansk neo-noir av David Lynch. I en scen hånglar en stajlad Jesse med sig själv i något som ser ut som en spegellabyrint av Sierpinskitrianglar.
Ändå fungerar filmen som bäst när den är ordlös. Ibland kacklar nämligen dialogen som ett eko från Paul Verhoeven’s ädelkalkon Showgirls (1995). Men också serien av mardrömska bilder i neonfärger på sex och våld förlorar snart sin trollkraft eftersom regissören genomgående hamrar in köttmarknadssymboliken med slägga. Fattas gör bara den gamla Sex Pistols-hitsingeln ”Who Killed Bambi?” till eftertexterna.
Lyxförpackad misogyni eller drabbande studie i mördande glamour? Svar: Gäsp.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-06-10.