Carrie – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Kimberly Pierce. Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Judy Greer, Portia Doubleday. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.39.

Stephen Kings debutroman från 1974 och Brian De Palmas filmatisering två år senare var svaret på en reaktionär tendens inom skräckgenren med onda barn och en demoniserad kvinnlig sexualitet, bl.a. Exorcisten (1973). Och i en tid av högerextrem backlash, mobbingdebatt och skolmassakrer borde den tragiska berättelsen om high school-flickan Carrie vara som klippt och skuren för ny aktualitet. Särskilt i händerna på en regissör känd för starka porträtt av outsiders och missanpasslingar som Kimberly Pierce (Boys Don’t Cry).

Men 2013 års film har bara några halvhjärtade ansatser till nytänkande. Som när mobbarna filmar och sedan lägger ut Carries förnedring i gympaduschen på nätet. Eller då huvudmobbaren använder sin sliskiga advokat till pappa för att försöka smita undan påföljderna för övergreppet.

Annars går Pierce, scen för scen, i fotspåren på De Palmas iscensättning, fast utan tillstymmelsen av dennes poetiskt kraftfulla bildspråk i samklang med kompositören Pino Donaggios hypnotiska musik. Till den gråbleka utslätningen i nyinspelningen bidrar dessutom en häpnadsväckande tam dialog och idel själlösa rolltolkningar.

Vitglödgat hat och blodfylld passion har ersatts av loja känslouttryck på gränsen till likgiltighet. Chloë Grace Moretz (Hit Girl i Kick-Ass-filmerna) övertygar knappast i titelrollen som självföraktande ful ankunge med telekinetiska hämnarkrafter. Och inte ens Julianne Moore lyckas gjuta liv i en så formidabel rollfigur som Carries fanatiskt religiösa skräckmamma.

Där De Palma satte punkt för sin onda tonårssaga med en slutchock som imiterades av otaliga skräckfilmer, ger oss Pierce bara ett likgiltigt slutackord från skräckgenrens standardrepertoar.