Ender’s Game – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Gavin Hood. Skådespelare: Harrison Ford, Asa Butterfield, Hailie Steinfeld, Viola Davis, Abigail Breslin, Ben Kingsley. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.54.

Sedan Orson Scott Cards romanförlaga publicerades 1985 har den stått på marinkårens litteraturlistor för blivande officerare. Föga överraskande med likheter till Full Metal Jacket och Starship Troopers men utan satirisk och kritisk udd. Och i filmversionen slår den wagnerianska krigsmystiken och kvasireligiösa hyllningen av Ledaren som modern Messias ut i full blom.

Det som skiljer Ender’s Game från Tredje Rikets filmhjältesagor är den multietniska blandningen på det tolvåriga vita underbarnet Enders (Asa Butterfield) krigsskola. I övrigt odlar filmen samma osmakliga mix av gråtmild sentimentalitet och militaristisk härdning inför det grandiosa stålbadet: slutstriden mot mänsklighetens fiende, intelligenta insekter – kallade formics – på en ökenliknande planet.

En kort epilog fäster lite humanism vid eländet, men hela idén om att det är i krig, inte fred, vi kommer samman med fienden och lär oss älska denne är så urbota dum att man storknar. Det enda tacksamma med filmen är att man valt bort att kalla fienden för ”buggers”, ett tillmäle som grundar sig i mormonen Cards uttalade homofobi.

Annars vittnar Ender’s Game, skrämmande nog, om hur lätt fascistisk estetik och mytbildning smyger sig in i den moderna populärkulturen. Få kritiker har noterat de slående likheterna mellan Enders bana från missanpassad särling i samhällets marginaler till att bli den av ödet utvalda övermänniskan som leder civilisationens kamp mot barbariet och Adolf Hitlers personkultsbibel Mein kampf.