The Girlfriend Experience Säsong 1
tv-serie i 13 avsnitt på C More
Steven Soderbergh-producerade The Girlfriend Experience, baserad på hans film från 2009 med samma namn, är inte bara en tv-serie om prostitutionsformen förkortad GFE. Det är också en iskall skildring av marknadsdoktrinen dragen till sin spets. Under dagen slavar läraktiga och ambitiösa juridikstudenten Christine (Riley Keough) som obetald praktikant på en advokatfirma i Chicago med specialisering på medicinska patent. Där får hon i brutal klartext lära sig att byrån skiter i allt vad patienter heter eftersom det är bolagens produkter som drar in pengar till firman.
Inom kort tillämpar hon samma affärsmässiga principer som GFE-eskort i lyxklassen. Prislistan på tjänsterna stannar inte vid sex, den omfattar också ett avancerat maskspel som kundernas ”flickvän”. Christine blir skräddarsydda drömtjejen Chelsea. Hon är snygg, kåt, glad och tacksam. Dessutom en intelligent samtalspartner, ett representativt damsällskap i offentligheten och någon kunderna gärna utbyter intimiteter med i sängen efter en tjänst vi kan kalla ”illusionen om den stora gemensamma orgasmen”.
Hade hennes köpare bara varit de rationella ”ekonomiska människor” som de tror sig vara, skulle allt vara frid och fröjd. Snart kompliceras emellertid affärsrelationerna av deras hopp om att fantasin ska vara sann, att Chelsea ska bli ett med sin roll. Samma dröm som odlats från Alexandre Dumas roman Kameliadamen (La dame aux camélias, 1848) till Pretty Woman (1990), den om Lyckliga Horan som svävar likt en oskuldsfull prinsessa ovan en krass värld av bedrägeri och girighet. Lämplig som terapeutisk knulldocka av samma lustfyllt undergivna modell som den kvinnliga huvudpersonen i FIFTY SHADES OF GREY (2015).
En ytterligare komplikation är att jobben glider ihop när Christine börjar utöva sina sexuella talanger i advokatfirmans maktspel. Serien understryker de flytande gränserna genom att så gott som alla miljöerna – kontorslandskapen, barerna, hotellrummen och lägenheterna – går i samma sterila och anonyma stil. I många scener är det mörkt, nästan nattsvart, både bildligt och bokstavligen.
Steven Meizlers kamera fångar ofta Christine/Chelsea som en suddig figur, förvrängd i spegelbilder eller isolerad mot en otydlig bakgrund. Bilder som skriker av ensamhet och främlingskap, och som understryker hennes identitetslöshet. Vi vet knappt något om hennes tidigare liv, inget om hennes drömmar utom det hon berättar för kunderna. Vad som är rollspel och vad som verkligen är hon förblir en gåta. Kanske är hon främmande även för sig själv.
Musiken av science fiction-regissören Shane Carruth (PRIMER, 2004) betyder mycket för seriens egenartade glidningar mellan satir, thriller och drama. Flera av Christines fejk-intima ögonblick med kunderna får en drömsk, ibland mardrömslik, känsla av hans diskreta elektroniska klanger och ljud. Längre fram i serien underblåser de hennes smygande paranoia.
I intervjuerna Soderbergh gjorde inför originalfilmens premiär 2009, hänvisade han till Antonionis Den röda öknen (Il deserto rosso, 1964) och Bergmans Viskningar och rop (1973) som inspirationskällor. Då drogs resultatet ned av konstnärlig valhänthet bakom kameran och porraktrisen Sacha Greys bristande uttrycksförmåga i huvudrollen. Tv-serien är djärvare, mer genomtänkt och distinkt i formgivningen. Riley Keoughs Christine är hårdare och skoningslösare men också skörare när jobb och privatliv kolliderar, maskerna spricker och världen rämnar.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-04-15.
