Sverige/Schweiz/Belgien 2016. Regi: Göran Hugo Olsson, Daniel Jadama, Lars Lovén. Medverkande: 2Face, Alpha Blondy, Black Motion, Cabo Snoop, Crosby Bolani, Daara J Family. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.27.
Göran Hugo Olssons föregående film, Om våld, var en tillbakablick på kolonialkrigens Afrika under 1960- och 70-talen till kommentarer från Frantz Fanons klassiker Jordens fördömda. Ett liknande grepp gör han och medregissörerna Daniel Jadama och Lars Lovén i Fonko, när filmens odyssé genom den vitala musikkulturen i sex afrikanska länder ackompanjeras av den nigerianske poplegenden Fela Kuti ord i tal och text.
Nu är greppet inte lika lyckat eftersom Kutis tankar saknar Fanons klarhet. Ibland, som i demo-craze-leken med ordet demokrati, förlorar han sig i dunkla cannabisdimmor. Men han förblir likväl en viktig inspirationskälla till många av vår tids musiker i västra och södra Afrika. Afrobeat – Kutis blandning av rock, jazz, soul och funk med inhemsk musik – har muterat vidare i dagens azonto, kuduro och andra innovativa stilblandningar mellan utländskt och hemvävt, elektroniskt och akustiskt.
Mötet med den nya generationens artister i länder som Sydafrika, Ghana, Angola och Nigeria är som att dricka musiknektar från nyutslagna klangblommor. Långt från de förslöade skvalfabrikerna i den övergödda delen av världen gror en ny generation friskt ogräs genom de afrikanska fattigkvarterens spruckna asfalt. Deras energi är otämjd, liksom idéerna om att världen går att förändra.
Kampviljan märks inte bara i de ofta politiskt slagkraftiga texterna. Danserna är ofta inspirerade av akrobatik och idrott – gärna boxning, kickboxning och karate. Liksom en gång i afrobeat, hör man klanger från världens alla hörn fantasifullt hopmixade med inhemska rytmer och klanger. I en scen klipper man in en musikvideo som gör en ny och radikal tolkning av den gamla Joy Division-slagdängan ”She’s Lost Control” av för mig helt okända förmågor.
Black power-vågen bland Afrikas ungdomar är, till skillnad från våra hatfyllda och kultursterila vit makt-rörelser, inte exkluderande utan inkluderande, öppna och generösa. Just så kulturen hålls levande, genom att öppna ögonen och öronen mot omvärlden och låta den strömma genom fantasin. Tidigare har bland andra Brian Eno och Peter Gabriel försökt introducera modern afrikansk musik i Europa och USA med blandat resultat. Kanske kan Olsson & co:s dokumentär hjälpa till att slutligen öppna fördämningarna.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-04-08.