Brasilien 2015. Que horas ela volta? Regi: Anna Muylaert. Skådespelare: Regina Casé, Michel Jelsas, Camila Mardila, Lourenço Mutareli. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.
Brasilien har en av världens mest ojämlika inkomstfördelningar. Det fångar regissören-manusförfattaren Anna Muylaert okonstlat, humoristiskt och träffsäkert i Den andra mamman. Spelplatsen är ett lyxhus i São Paolo. På ytan råder en idealiserad paternalism som ser ut att ha hämtats ur gamla herrgårdsromaner men som också står att finna i dagens brasilianska såpor.
Husan Val (Regina Casé) är huvudpersonen, tillika husets hjärta. Hon är den som på alla sätt tar hand om herrskapet och son, vare sig det handlar om servera frukost eller medkänsla. Familjemedlemmarna emellan är känsloklimatet desto kyligare, vilket fångas i en ögonblicksbild där alla tre sitter runt middagsbordet och knappar på sina mobiler i stället för att umgås. Alla verkar ty sig mer till Val än till varandra, inte minst enda barnet Fabinho (Michel Jelsas) som ser henne som sin riktiga mamma.
När Vals tonårsdotter Jéssica (Camila Márdila) flyttar in från landet för att ta en examen som öppnar för universitetsstudier börjar fasaden spricka i det lilla klassamhället. Jéssica vägrar nämligen att ta rollen som undersåte, och snart har hon luskat reda på att lyxlivet inte är av egen förtjänst utan resultatet av ärvd förmögenhet. Karriärkvinnan Bárbara (Karine Teles) är måttligt förtjust medan hennes bohemiske amatörkonstnär till make, kallad Dr. Carlos (Lourenço Mutareli), blir både intellektuellt stimulerad och opassande pilsk.
Ett tag ser filmen ut att gå i fotspåren på Pasolinis Teorema, där en vacker främling förför och sedan förgör en högborgerlig familj. Men Muylaerts film är ingen allegori utan en högst konkret klasskildring som leker med grepp ur såpans konventioner. Och det är berättelsen om Val och hur hennes bild av herrskap och tjänstefolk går från naturtillstånd till avklädd ideologi om skillnaden på folk och folk. Alla paralleller till världen i stort är ofrånkomliga.
Med lätt handlag och personporträtt renons på klichéer gör Muylaert ett ganska lågmält vardagsdrama till stor och gripande underhållning. Ingenting i det ljusa, tårfyllda slutet förtar något av filmens kraft. Filmen har fått stort genomslag i hemlandet Brasilien och torde också vara aktuell i Sverige som varningsflagg för den väg vi slagit in på med skattesubventionerade lyxtjänster för bättre bemedlade.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-02-26.