The Butler – Michael Tapper

USA 2013. Lee Daniels The Butler. Regi: Lee Daniels. Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo, Yaya Alafia, Cuba Gooding Jr., Vanessa Redgrave, John Cusack. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.12.

Ambitionerna finns, men resultatet gnisslar betänkligt i denna afroamerikanska 1900-talshistoria sedd genom Vita Hus-butlern Cecil Gaines’ (Forest Whitaker) ögon.

Med anknytning till TV-serien Rötter börjar handlingen på en plantage i 1920-talets Södern, där tiden tycks ha stått stilla. De svarta lantarbetarna behandlas som laglösa, själlösa ägodelar att förnedra, våldta och mörda efter behag. Räddningen för sexårige Gaines blir att få arbeta som tjänstehjon inomhus, bli ”house nigger”.

Disciplineringen av honom till att bli en animerad men osynliggjord möbel imponerar som uppvisning i strukturell rasism när den är som mest infernalisk. Och det är talangerna för den självutplåningskonsten som gradvis flyttar upp honom i butlerhierarkin via en rad hotelljobb till maktens centrum i Washington DC. Sedan genomgår filmen något av en personlighetsförändring.

För presidentparaden, från Ike Eisenhower på 1950-talet till Ronald Reagan trettio år senare, stannar vid att en rad kända skådespelare gör menlösa krumelurer: Liev Schreiber som Lyndon B. Johnson, John Cusack som Richard Nixon, Alan Rickman som Ronald Reagan och framförallt Jane Fonda som hans fru Nancy. Kul för ögonblicket men utan något som helst politiskt bett.

Lika schematiskt skildras hemmet. Äldste grabben tycker farsan är en strykrädd Onkel Tom, går med i Svarta Pantrarna men hoppar över till en akademisk karriär när hans panterkompisar vill ta till vapen. Far och son återförenas förstås på äldre dagar i sentimental gråt. Och där någonstans går slutligen Daniels sekelstudie i kvav.

Vi glimtar ett USA marinerat i rasism, men sambanden mellan de politiska reformer som trots allt görs och den politiska kampen på gatorna slarvas bort. Framstegen tycks snarast hända av sig själva, som om historiens rörelse oundvikligen gick från barbariets mörker till upplysningens ljus. Bekvämt och tillrättalagt.

I slutet av tunneln stiger så slutligen Barack Obama fram under närmast religiös extas. Som genom ett trollerinummer. Det hade inte förvånat att höra ”America the Beautiful” över eftertexterna.