USA/Frankrike 2015. Regi: Kent Jones. Medverkande: Martin Scorsese, Kiyoshi Kurosawa, Olivier Assayas, James Gray. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.20.
”Pure cinema”, förklarar Hitchcock, ”är när man sätter samman bilder så att de bildar en idé”. En svindlande tanke för alla de som ser film som bildsatt litteratur eller bara visuell skvalmusik. Intervjuboken Hitchcock/Truffaut (1966, uppdaterad 1983) är en grundkurs i hur man berättar på film, förmedlar känslor och tankar så att bioföreställningen fortsätter hemsöka publiken långt efter ridåfallet.
Kent Jones dokumentär om intervjuerna är illustrativ i sina enskilda nerslag men frustrerande korthuggen i tjurrusningen genom många av Hitchcocks bästa verk. Den hade avgjort varit bättre som en flera timmar lång tv-serie, inte minst därför att originalintervjun över åtta dagar 1965 också är en vandring genom filmhistorien.
För att ta exemplet ”Pure cinema”, så var det en insikt Hitchcock fått från det franska 1920-talsavantgardet. Enligt dem kunde filmen bara finna sin egenart och poesi genom att utnyttja hela spektrumet av sina unika konstnärliga möjligheter i kamerarörelser, bildvinklar, variationer i klippningsrytm med mera. Det tog Hitchcock fasta på i sina mest minnesvärda scener – berättade enbart i bild och musik – som duschscenen i Psycho.
Slående är dokumentärens helt manliga perspektiv. Alma Reville, Hitchcocks hustru och rådgivare i allt från manus till slutklippning, flimrar bara förbi som hastigast i inledningen. Å andra sidan ser vi inte en glimt av andra nyckelpersoner, bland andra kompositören Bernard Herrmann – oundgänglig för att fullkomna Vertigo (Studie brott) och Psycho till finstämda instrument som spelade på publikens hela känsloregister.
Spöregnet av guldkorn väger dock upp invändningarna och mer därtill. Martin Scorsese gör en lysande reflektion över den halvtimme långa och ytligt sett händelsefattiga upptakten till Psycho, och Hitchcock själv är häpnadsväckande öppenhjärtig om Vertigo som en film om manlig sexuell perversion.
Otaliga regissörer har jämförts med Hitchcock, men ingen har som han lyckats kombinera djärv experimentlusta med kommersiell framgång. Idag är det svårt att se någon följa i hans fotspår eftersom blockbustereran gjort bioupplevelsen till en serie åkturer på ett nöjesfält. Thriller handlar inte längre om att konfronteras med djupare tankar och känslor som kan väcka oro, utan om ögongodis och wow-kickar.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-12-31.