Frankrike 2014. Fidelio, l’odyssée d’Alice. Regi: Lucie Borleteau. Skådespelare: Ariane Labed, Melvil Poupaud, Anders Danielsen Lie, Nathanael Maini. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.
”Jag kommer aldrig att vara en normal kvinna”, säger titelpersonen Alice, spelad av Ariane Labed (Attenberg). Men vad är hon egentligen? Originaltiteln i franska skådespelaren Lucie Borleteaus långfilmsdebut som regissör anspelar både på operan Fidelio – Beethovens hyllning till den äktenskapliga kärleken – och på Homeros Odyssén.
Fast Alice är knappast någon trofast Leonore. Den rollen har i så fall hennes norske pojkvän Felix (Anders Danielsen Lie). Inte heller finns mer än de ytligaste paralleller mellan Odysseus irrfärder och Alices kringflackande tillvaro som andremaskinist på fraktfartyget ”Fidelio” innan skorven slutligen skrotas.
Nej, liksom franska kollegorna Catherine Breillat (Romance), Patrice Chéreau (Intimacy) och Gaspar Noé (Love) vill Borleteau skildra kärlek, sex och intimitet i en tid utan romantiska illusioner. Och det i en machomiljö, där Alice slår sig in som ensam kvinna till att bli en av grabbarna.
Hon är inte bara kompetent i yrket utan kan obekymrat svinga en bägare, flabba åt råa sexskämt och hänga med på strippklubbar. Allt går lite för snabbt och enkelt, också när hon hamnar i säng med kapten Gaël (Melvil Poupaud från Laurence Anyways), som händelsevis råkar vara en före detta älskare. Först efter ett våldtäktsförsök från en arbetsledare och Felix upptäckt av hennes äventyr på de sju haven under mottot om att ”det som händer till sjöss, stannar till sjöss”, stöter det sexfrivola livet på patrull.
Borleteau laborerar med lätt, ibland alltför lätt, hand med könsrollerna genom att skriva in en kvinna i en klassisk sjömansberättelse. Elegant fotograferat, välspelat och gediget iscensatt. Berättelsen borrar sig emellertid inte särskilt djupt eller smärtsamt ner i Alices känsloliv, så inte heller i åskådarens.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-12-11.