Italien/Frankrike/Storbritannien 2015. Il Racconto dei racconti. Regi: Matteo Garrone. Skådespelare: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, Bebe Cave, Christian Lees, Jonah Lees. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.05.
Italienske regissören Matteo Garrones genombrott Gomorra (2008) var en elegant uppvisning i hyperlänkfilm, tekniken att foga samman en rad olika berättelser till en sammanhållen mosaik över ett ämne. Samma grepp använder han nu i sin filmatisering av tre berättelser ur napolitanske sagosamlaren Giambattista Basiles (1566–1632) Il Pentamerone.
Ursprungligen hette samlingen Lo cunto de li cunti overo Lo trattenemiento de peccerille (Berättelsernas berättelse eller Underhållning för de små), men bakom den oskuldsfulla titeln döljer sig grymmare och blodigare sagor än de vi känner från Charles Perrault och bröderna Grimm.
Tale of Tales utspelas i tre sagoriken. I Longtrellis tvingar den barnlösa drottningen (Salma Hayek) sin kung (John C. Reilly) att döda ett sjöodjur så att hon kan äta dess hjärta och bli gravid. Strongcliff-kungen (Vincent Cassel) är däremot en bekymmerslös libertin tills han en dag förälskar sig i en skönsjungande kvinna av folket (Hayley Carmichael), ovetande om att hennes blomstermånad vissnat till ett grumligt minne. Och i Highhills utlyser kungen (Toby Jones) en klurig tävling om prinsessan Violets (Bebe Cave) hand, bara för att se henne bortgift med ett skräckinjagande bergatroll.
Sett med moderna ögon är berättelserna en häxblandning av skabrös folklore, gotiska skräckromaner, Monty Python och Alice i Underlandet. Fotot av veteranen Peter Suschitzky, som arbetat för bland andra Ken Russell och David Cronenberg, fångar sagornas värld i måleriska bilder, som blir en slående kontrast till de groteska inslagen. Det hjälper förstås också att Garrone ambitiöst nog valt att spela in filmen i riktiga medeltidsmiljöer i Toscana, Bari, Apulien och Sicilien.
Liksom i tavlor av senmedeltida mästare som Hieronymus Bosch skildrar filmen skönheten som granne med det monstruösa, fruktbarheten med ond bråd död och pompan och ståten med löjet och förnedringen. En skrattspegel över feodalismen, där sagomasken hamnat på sned så den härskande klassens hänsynslösa ansikte kikar ut.
Drottningen av Longtrellis gruvar sig knappast över att hennes make dör i slakten av det beskedliga odjuret; hon har ju fått barnet hon önskat sig. Med samma nonchalanta hållning bokstavligen slit-och-slänger kungen av Strongcliff sina frillor alltefter behag. Och i Highhills vårdar kungen en lus med betydligt större omsorg än han visar sin dotter prinsessan. Snart har lusen växt till enorma proportioner, en talande symbol för den av Guds nåde upphöjda aristokratins parasitära livsform.
Man kan invända mot valet att spela in på engelska, men så ser villkoren ut i dagens kommersiella likriktning. Viktigare är att Garrone fått sin mångnationella ensemble att inte bara fungera utan också briljera tillsammans.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-11-20.
3 x Skruvade sagor
Monty Python and the Holy Grail (1975). Ett praktexempel på hur man kan vända låg budget och usla inspelningsvillkor till en fördel när Monty Python-gänget iscensätter Arthur-legenden som nattsvart komedi i ett skitigt, fult och elakt sago-England.
The Princess Bride (1987). Klassisk saga kolliderar med ett högst skeptiskt barns egna infall och fantasiutflykter i denna bioflopp som blev en succé på vhs/dvd av regissören Rob Reiner och manusförfattaren William Goldman.
Shrek (2001). DreamWorks frontalattack på Disney-traditionen av översockrade och menlösa sagotolkningar, nu med feodalherren som fascistdiktator, sagodjuren som förföljda invandrare och monstret som romantisk frihetshjälte.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-11-20.