The Spirit of ’45 – Michael Tapper

Storbritannien 2012. Regi: Ken Loach. Deborah Garvie, Ray Jackson, Harry Keen, Tony Benn, Ray Davies. Längd: 1.38.

Efterkrigstiden var inte bara kalla krigets och atombombsskräckens epok utan också en tid av framtidshopp. Segern över fascismen sågs av många, både på slagfältet och vid hemmafronten, som en militär bedrift men än mer som en moralisk uppmaning till att bygga ett bättre samhälle efter krigsslutet 1945.

I Ken Burns dokumentärserie The War, möter vi de afroamerikanska krigshjältarnas förväntningar på att i alla avseenden bli jämlika medborgare. I Sverige talade Tage Erlander om ”de stigande förväntningarnas missnöje” när gräsrötterna i partiet tyckte att reformtakten inte gick snabbt nog. Och i Storbritannien vann Labourpartiet under Clement Attlee en jordskredsseger på löftet om en modern välfärdsstat.

Som The Spirit of ’45 visar började det med en rivstart. Man förstatligade järnvägarna, elproduktionen, stålindustrin och gruvnäringen. Rationaliserade. Effektiviserade. Investerade. Kronan på verket blev det offentliga sjukvårdssystemet NHS, National Health Service, som gav fri sjuk- och tandvård till alla.

”Äntligen skulle vi själva ta kontroll över våra liv”, är en återkommande fras hos de gruvarbetare, sjuksköterskor, ekonomer, labourpolitiker och andra som intervjuas. Flera av dem minns lyckan när de kunde flytta från slummens löss och loppor till nybyggda kommunala lägenheter med bad och toalett inomhus. Känslan av äntligen ses som fullvärdiga människor är rörande påtaglig.

Detsamma gäller ilskan över Thatcher-årens utförsäljnings- och nermonteringspolitik. Nostalgi, fnyser säkert nyliberalen. Men hur kan en återgång till 1800-talets klassklyftor och oreglerade ekonomiska kaos vara framtidens politik? replikerar Loach och hans medverkande.

Som historielektion väcker filmen dock viss frustration, och då inte bara för det lite trista berättandet med talande huvuden och textskyltar. Förstatligandena var en förbättring, visst, men mannen på gatan fick inget inflytande. I stället fortsatte många av de illa sedda företagsledarna att härja som medlemmar i de statliga bolagsstyrelserna. Under Thatcher såldes bolagen billigt till Torypartiets sponsorer. Cirkeln var sluten.

Men varför tar man inte upp andra ägandeformer med verkliga möjligheter att påverka för gemene man, till exempel arbetar- och konsumentkooperationer? Sådana har funnits länge i Storbritannien. Ett annat saknat ämne är den fredliga avvecklingen av det brittiska imperiet som inleddes under Attlees regering. Kontrasten till Frankrikes blodiga kolonialkrig i Vietnam och Algeriet är slående.

Som bäst är The Spirit of ’45 en påminnelse om att politik är att vilja och att demokrati är att engagera medborgarna. Kontrasten mellan dåtidens optimistiska samhällsengagemang och dagens uppgivna passivitet kunde inte vara större. Det ser faktiskt ut som om framtiden hände igår. Den stavades demokratisk socialism.