USA 2013. Regi: Alex Gibney. Medverkande: Julian Assange, Bradley Manning, Adrian Lamo, Nick Davies, Mark Davis, Heather Brooke, James Ball, Philip J. Crowley, Daniel Domscheit-Berg, Daniel Boström. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.07.
Efter att ha sett We Steal Secrets var det förvånande att läsa det lite avslagna, om än positiva, mottagandet utomlands. Man säger sig sakna tydlighet, sting, en klar ståndpunkt. Men faktiskt är det just det som gör Alex Gibneys (Enron-kraschen, Taxi till den mörka sidan) film till en exemplarisk dokumentär i den undersökande journalistikens tradition: förmågan att bena ut en komplicerad historia utan pekpinnar eller på förhand bestämda slutsatser. Redovisningen av materialet talar sitt tydliga språk.
Huvudinvändningen om att centralfiguren i dramat, Julian Assange, varken ställt upp för intervju eller porträtterats utförligt nog är också underordnad. Som filmen visar var villkoren omöjliga att acceptera för en journalist värd namnet: Assange krävde en miljon dollar i arvode. Arkivmaterialet ger ändå en fyllig bild. Dessutom är WikiLeaks inte detsamma som Assange; människor över hela jorden blev på olika sätt inblandade i projektet.
Några av dem kommer till tals, undantaget – förstås – den nyligen fängelsedömde Bradley Manning, vars bakgrundsteckning blir en intressant parallell till den av Assange. Fast filmen skiljer på ett föredömligt sätt sak från person. Oavsett vad vi tycker om Assange eller Manning som personer, är det deras insatser för grundläggande värden som demokrati, yttrandefrihet, transparens, journalistisk etik och moraliskt ansvar som är intressanta. Deras handlingar var det som gjorde WikiLeaks till ett världsfenomen.
Hållningen är viktig i en värld av mediespin, där till exempel högerextrema Fox News drev en hetskampanj för att stämpla Assange som terrorist och sexförbrytare. En taktik för att skymma den mer grundläggande diskussionen om krigsförbrytelserna han avslöjade, bland annat i den ökända Collateral Murder-videon. Filmen dokumenterar hur en helikopterpatrull mejar ner en grupp oskyldiga irakier och två Reuters-journalister under vitsiga kommentarer.
Vidare har filmen en ambition att gå till botten med kontroversiella händelser, som de svenska sexbrottsanklagelserna. Visst kommer åtalet, påpekar Assanges advokat, lägligt just som amerikanska kongressledamöter vill spärra in honom på Guantanamo. Å andra sidan får en av kvinnorna som väckt åtal berätta sin historia, och med stöd av Assanges svenska kontakt Donald Boström punkterar hon alla de stolliga konspirationsteorier om händelserna som flödat.
Med hjälp av klipparen Andy Grieve, bygger Gibney upp en thrillerliknande atmosfär kring hur WikiLeaks och även grävande journalister på stora medieföretag arbetar i allt starkare motvind. Villkoren i demokratiska stater har i flera oroande avseenden närmat sig de under totalitära regimer. Nick Davies, en journalist på The Guardian som Assange arbetade med, vittnar exempelvis om hur den brittiska underrättelsetjänsten hotade med förhandscensur om inte tidningen förstörde eller lämnade tillbaka Manning-läckta dokument som man ville publicera.
Under en tid spärrades också möjligheterna att donera pengar till WikiLeaks via olika kreditkort. Åtgärderna är ett slående bevis för hur kriget-mot-terrorn-hysterin underminerar fri- och rättigheter som borde anses som självklara. Till ljuspunkterna hör dock att många av de WikiLeaks-medarbetare som lämnat organisationen har fortsatt arbeta i samma anda, nu som journalister i andra medier. Ytterst avgörs dock framtiden av medborgarnas vilja att förbli medborgare, bland annat genom att aktivt stödja en fri, självständig och granskande journalistik.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-08-23.