Side Effects – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Steven Soderbergh. Skådespelare: Rooney Mara, Channing Tatum, Jude Law, Catherine Zeta-Jones. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

I en intervju i Village Voice sätter Steven Soderbergh och manusförfattaren-producenten Scott Z. Burns fingret på varför tv-serier som Breaking Bad och House of Cards har kört om film som intelligent underhållning för vuxna Förklaringen är att manusförfattarna har en konstnärligt viktigare funktion i tv-seriebranschen. Och de befolkar sina berättelser med långt mer komplexa och motsägelsefulla rollfigurer än vad filmproducenterna accepterar.

Själva kärnan i Side Effects som thriller och karaktärsdrama är just de problematiska rollgestalterna, briljant spelade av en ensemble som får tillfälle att sträcka ut sina gestaltningsmuskler rejält. Särskilt som handlingen utvecklas till en psykologisk striptease, där fasaderna gradvis och obarmhärtigt skalas av huvudpersonerna. Till slut står de där demaskerade och skyddslösa med sina skitiga hemligheter i fullt dagsljus.

Filmen riktar också kritik mot den amerikanska läkemedelsindustrin, som med sin marknadsföringsmaskin ser till att USA:s befolkning ligger i topp internationellt när det gäller förbrukning av psykofarmaka. Produktionsbolaget har till och med gjort en hemsida kring det fiktiva läkemedlet Ablixa där man parodierar man bolagens tvivelaktiga försök att rekrytera nya kunder.

Min enda invändning är själva mordgåtan. Till en början är den fascinerande mångbottnad, och ju mindre jag berättar om händelseförloppet kring det unga men krisande New York-paret Emily (Rooney Mara) och Martin (Channing Tatum) Taylor desto bättre. Men fram emot ridåfallet har skruvarna i konstruktionen vridits så många och överraskande varv att både premisserna och upplösningen knakar i fogarna.

Ändå är Side Effects en värdig avslutning på Soderberghs filmkarriär, om det nu blir som han sagt. Förutom regin axlar han med den äran även jobben som filmfotograf och klippare under pseudonymerna Peter Andrews respektive Mary Ann Bernard. Till skillnad från de senaste årens massproduktion av skrattretande banala och berättarmässigt enfaldiga polisfilmer och thrillrar, är det en film där varje beståndsdel i berättandet har en genomtänkt konstnärlig funktion även i användningen av musik och ljud.

Det är en film för vuxna med anspråk på ambitiös underhållning som stryker publiken mothårs, ett dessvärre allt sällsyntare inslag på biorepertoaren idag.