Jakten – Michael Tapper

Danmark/Sverige 2012. Jagten. Regi: Thomas Vinterberg. Skådespelare: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp, Alexandra Rapaport, Anne Louise Hassing, Susse Wold. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

Utomlands har Jakten hälsats som en konstnärlig triumf i klass med Thomas Vinterbergs genombrottsfilm Festen (1998). Denna världssuccé, som även blev en framgångsrik pjäs, höjde den då inte trettio år fyllda regissören till skyarna som underbarn och geni. Men efter påkostade, internationella produktioner på engelska som It’s All About Love (2003) och Dear Wendy (2004) föll han i glömska.

Tills nu. För alla älskar en comeback kid.

Och visst finns det mycket att beundra i Jakten, som Charlotte Bruus Christensens både måleriska och känsligt närgångna filmfoto, Nikolaj Egelunds effektfulla musik och som alltid hos Vinterberg de tonsäkra skådespelarprestationerna särskilt från barnen. Annika Wedderkopps rollinsats som det fantasifulla, osedda och kärlekstörstande förskolebarnet Klara överskuggar de andra, inklusive dansk films sönderälskade mansideal: Mads Mikkelsen. Han är nämligen filmens problem.

Mikkelsen spelar inte rollfiguren Lucas, han spelar sin image som spelar Lucas: cool, snygg, beundrad av andra män och en våt dröm för kvinnorna. Redan i filmens öppning ser vi prov på en ädelmodig räddarinsats. Strax därefter visar han vem som är traktens bäste jägare. Visserligen är han till vardags något så omacho som en förskolelärare, men det ligger i själva förutsättningen för dramat. Och gissa vem som är populärast bland smågrabbarna?

Allt hade varit super-hygge om han inte pk-hetsats av hondjävlarna. Redan ex-frun, som vi bara hör över telefonen, har en manipulativ häxbrygd av hat, skuldkänslor och utpressning på långkok. Men det verkliga kärringhelvetet bryter loss när lilla Klara hämnas det hon uppfattar som obesvarad kärlek från honom genom att hitta på ett sexövergrepp, inspirerad av en porrbild på storebroderns surfplatta.

Visst får han på skallen av en del män som självsvåldigt drar i fält som barnens riddare, men det är kvinnorna som driver på: den kvinnliga förskolechefen Grethe (Susse Wold) och Klaras mamma Agnes (Anne Louise Hassing). Till och med nya älskarinnan Nadja (Alexandra Rapaport) drar sig undan.

Männen blir hans räddning, de som i ett manligt utbyte av blickar kan se den innersta, verkliga sanningen. Sådana som sonen Marcus (Lasse Fogelstrøm), godsägare Bruun (Lars Ranthe) och snart även andra som börjar lita till sina manliga instinkter. Någon helylledanskare man än Lucas finns ju knappast, och det är förödande för filmen både som drama och thriller.

Lek med tanken att huvudpersonen hade varit sexuellt avvikande, utomeuropeisk immigrant eller bara fet och ful. En som redan innan fallet från gemenskapen står utanför. Då hade Vinterberg tvingats utmana den danska gemyt-myten i betydligt mer drastiska bilder. Nu blir det ett lätt och lagom gatlopp mot den renhjärtade sexsymbolens slutliga och helt givna upprättelse.