I krypskyttens skugga – Michael Tapper

Palestina/Frankrike/Algeriet/Island 2014. Eyes of a Thief. Regi Najwa Najjar. Skådespelare: Khaled Abol Naga, Souad Massi, Malak Ermileh, Suhail Haddad. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.

Ett skottdrama i Nablus 2002, under andra intifadan. Unge VVS-ingenjören Tarek såras och söker skydd i ett kloster. Strax därefter arresteras han och döms till tio års fängelse. När han kommer ut är hustrun död och dottern Nur försvunnen.

Av en slump får han jobb och bostad på ett ställe som ägs av den skumme Adel (Suhail Haddad). Där träffar han Adels olyckliga blivande brud, ensamma mamman Lila, och snart dröjer blickarna mellan dem allt längre. Samtidigt har den israeliska militären hittat vapnet från den krypskytt som utlöste skottdramat tio år tidigare och är på väg att avslöja dennes identitet.

I krypskyttens skugga heter på engelska Eyes of the Thief, som anspelar på en arabisk ordlek med ”ögon” och ”källa” och på platsen Tjuvarnas dal, där Tarek får syn på en hemlighet. Filmen är den första från palestinska regissören Najwa Najjar sedan Granatäpplen och myrra (2008), och den här gången får hon draghjälp av två internationella kändisar i huvudrollerna: egyptiske tv-programledaren och filmstjärnan Khaled Abol Naga som Tarek och algeriska musikartisten Souad Massi som Lila.

Liksom i andra palestinska filmer flikar Najjar in ögonblicksbilder och dialogscener som speglar den absurda och förnedrande tillvaron på Västbanken under den israeliska ockupationen. Och i en serie återblickar som gradvis rullar upp sanningen om skottdramat i Nablus 2002 kittlar hon våra thrillernerver. Här samspelar två tickande bomber: den i Tareks personliga liv och den i hans palestinska samhälle.

Men Najjar dras också med samma dramaturgiska problem som förra gången: hon introducerar flera angelägna ämnen som filmen bara snuddar vid, och hon kastar ut flera handlingstrådar som förblir lösa vid filmens slut. Vi får inga särskilt djuplodande porträtt av Tarek eller Lila, inte heller någon bakgrund till den vattenskandal som Tarek upptäcker. Likaså leder sanningen om skottdramat inte till någon dramatisk upplösning att tala om.

Antingen en tv-serie eller ett antal filmer hade behövts för att göra alla uppslag rättvisa, och det är särskilt synd eftersom filmen får premiär i en tid när en tredje intifada ser ut att bli verklighet. Särskilt caféscenerna förmedlar den utbredda bitterheten över förhandlingarna med Israel som aldrig leder till några konkreta förändringar. En malande ilska som bara nödtorftigt hålls tillbaka med bitande galghumor.