Johan Falk – Kodnamn Lisa

Sverige 2013. Regi: Charlotte Brändström. Skådespelare: Jakob Eklund, Joel Kinnaman, Mikael Tornving, Ruth Vega Fernandez. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.

I sin nya serie om sex Johan Falk-filmer lägger Anders Nilsson ännu en gång polisens tvivelaktiga hantering av fallet Peter Rätz (i filmen kallad Frank Wagner, spelad av Joel Kinnaman) till rätta. Allt för att det ska passa in i Nilssons Dirty Harry-inspirerade fantasier om polisens rätt – nej, plikt – att egenmäktigt överträda lagen när så behövs. Och det behövs ständigt i ett Sverige belägrat av rysk maffia, amoraliska advokater i deras tjänst och inte minst en konspiration mot maskulin poliskompetens i form av ett gäng sinnesförvirrade kärringar i polisledningen.

Att hans scenarier inte har så mycket med verkligheten att göra, det är oväsentligt. Här är det tuff jargong och machoposer till larmande krigstrummor som gäller på båda sidor av lagen. ”Dirty Johan” Falk själv är förstås i färd med att sluta i poliskåren. Det har han sysslat med ända sedan den första filmen, Noll tolerans, för fjorton år sedan. Nu tvekar förstås igen, när nationens öde för femtioelfte gången hamnar på hans axlar.

I mycket är Falk den typ av polisman som Leif GW Persson parodierar i sin romangestalt Bäckström: våldsamt självöverskattande, rigid och tunnelseende. Fast här har han filmseriens upphovsman tryggt på sin sida. Någon som ger honom rätt. Inte tvekar att pumpa upp honom med en rejäl dos produktplaceringar. Och vars största kittling är att skicka sin hjälte som en flipperkula mellan hemliga möten vid några av Göteborgs mest kända landmärken.
Diskretion undanbedes.