Pawn Sacrifice – Michael Tapper

USA 2014. Regi: Edward Zwick. Skådespelare: Tobey Maguire, Liev Schreiber, Peter Sarsgaard, Michael Stuhlbarg. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.56.

Var Bobby Fischer en enastående schackspelare trots sin mentalsjukdom eller på grund av den? Det senare om man får tro dokumentären Bobby Fischer Against the World (2011) och bioaktuella Pawn Sacrifice. Påståendet har visst stöd i tidigare fall, som Paul Morphy på 1800-talet. Men framförallt har temat odlats i populärkulturen som tecken på intellektuell överhettning, ungefär som myten om att bli ”förläst”.

Producenten-huvudrollsinnehavaren Tobey Maguire gör hur som helst storverk med sin roll som ett vuxet barn på flykt från omvärlden. Likt en både nyfiken och skrämd Alice i Underlandet går han vilse i ett strategispel som göder hans paranoida schizofreni men också ger honom en känsla av ordning och kontroll. Filmen understryker parallellen genom att tona in Jefferson Airplane-hitlåten ”White Rabbit” i en central scen.

Med tanke på Fischers uppbrott från sin judisk-kommunistiska bakgrund till att bli en rabiat antisemit och kommunisthatare är däremot betoningen på hans politiska oskuld tveksam. Det är tydligt att vi ska se honom som titelns bondeoffer i supermakternas kraftmätning om den globala dominansen. Ett geni vars mentala hälsa blir priset för en propagandaseger.

Filmen låter Fischer insistera på att världsmästarmatchen 1972 i Reykjavik mot Boris Spasskij (Liev Shreiber) bara är en match mellan två personer. Men redan då stod han i nära kontakt med den apokalyptiska sekten The Worldwide Church of God, som just predikade konspirationsteorier om judebolsjevismen, och vi ser honom lyssna till bandinspelningar av deras radiosändningar. Ändå framställer Pawn Sacrifice honom som ett slags idiot savant.

I stället får hans manager Paul Marshall (Michael Stuhlbarg) axla rollen som propagandatuggare: ”Först förlorade vi Kina. Nu förlorar vi Vietnam. Vi måste vinna det här.” Genom sina kontakter i Washingtons maktkorridorer skymtar bilden av Marshall som ett verktyg för Vita Huset och CIA. Sant eller inte, så blev vinsten i Reykjavik en viss upprättelse för USAs skamfilade rykte i världen. Åtminstone kortvarigt.

Regissören Edward Zwick (BLOOD DIAMOND, 2006) låter inte bara kulisser och kostymer följa tidens gång utan också filmens stilgrepp, och han blandar skickligt dokumentära inslag med nyinspelat material. Musiken av James Newton Howard passar emellertid dåligt till bilderna, och låtval som Creedence Clearwater Revivals ”Travellin’ Band” är direkt störande.