USA 2012. Regi: Paul Thomas Anderson. Skådespelare: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Laura Dern. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.24.
Science fiction-författaren Isaac Asimov lär ha beklagat att han under en fest pratade om hur religion var en betydligt mer lukrativ bransch än författarskap, varpå den då närvarande L. Ron Hubbard tog honom på orden. Det är inte svårt att förstå Hubbards val om man kämpat sig igenom en av hans böcker. Att kalla dem kioskromaner är alltför vänligt. Som religion gick smörjan bättre och är idag en miljardindustri.
Inför premiären av The Master laddade samfundet för en motaktion, men lade snart ner vapnen eftersom filmen bara skrapar på ytan av rörelsens bisarra läror och säger inget om dess affärsverksamhet. I stället ger den i Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) ett porträtt av en manipulativ sektledare med bara vaga likheter till Hubbard.
Huvudperson är dock Freddie Quell (Joaquin Phoenix), en före detta soldat i andra världskriget som för ett kringflackande liv av missbruk och tillfälliga jobb. Såväl uppväxten som kriget givit Quell traumatiska upplevelser, något som Dodd utnyttjar för att göra honom till sin personliga vakthund.
I deras herre-slav-förhållande skulle man kunna läsa in en allegori till Shakespeares Stormen. Dodd är något av en Prospero i sin slutna värld av grandios egomasturbation, där han utmålar sig som författare, läkare, fysiker, filosof men framförallt ett universalgeni i besittning av de vises sten. Alltmedan Quell med sitt apliknande kroppsspråk, sin neurotiska sexfixering och sina impulsiva våldsutbrott är hans moderne Caliban.
Fast allt stannar vid vaga skisser och ansatser. I den eviga jakten på nya auteurer att geniförklara har en del kritiker utnämnt Anderson till vår tids Orson Welles. Men till det räcker inte några bra skådespelarinsatser, ett bitvis elegant filmfoto och ett utkast till en berättelse som slutar i ett stort jaså.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-02-01.