USA 2012. Regi: Quentin Tarantino. Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Kerry Washington, Samuel L. Jackson, Don Johnson, Franco Nero. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.45.
Spike Lee befarade att Quentin Tarantino skulle förvandla skildringen av det amerikanska slaveriet till en spaghettivästern av Sergio Leone. Men som titeln antyder är filmen snarare inspirerad av den betydligt mer politiskt profilerade genrekollegan Sergio Corbucci, regissören bakom klassikern Django (1967). Genom en enkel men radikal vändning av västernkonventionerna har man i Django Unchained gjort titelpersonen (Jamie Foxx) till en afrikansk slav som i lära hos den tyskfödde slavhataren King Schultz (Christoph Waltz) blir vapenskicklig prisjägare med laglig rätt att döda.
Djangos mest angelägna uppdrag är att befria sin fru från en brutal fångenskap och sexuellt slaveri hos laglösa barbarer. Fast det handlar varken om blodtörstiga indianer eller tequilamarinerade mexikaner – två klassiska stereotyper – utan om en kriminell överklass av slavägare. Vi snackar Borta med vinden-gentlemän med blottat monsteransikte under den tunna civilisationsfernissan. Ändå får vi bara ett fåtal smakprov av slaverisystemets grymheter, bland annat kastrering, brännmärkning, dödsfajter mellan slavar och avrättningar av rymlingar med hjälp av tränade hundar.
En återkommande referens är den lika våldsamma Mandingo (1975), där James Mason gestaltar en åldrad, försupen och sadistisk plantageägare av det snitt som Big Daddy (Don Johnson) och Calvin Candie (Leonardo DiCaprio) gör yngre upplagor av här. Valet av två bildsköna filmidoler från åttio- och nittiotalen i rollerna är briljant, särskilt när Candie håller sin pseudovetenskapliga föreläsning i frenologi, skallmätning.
Hans rasbiologiska teorier belyser nämligen förtryckarsamhällets grundläggande dogm: att alla samhällshierarkier är naturliga vare sig de handlar om etnicitet, klass eller kön. Till det yttre ser han ut som en typisk hjälte med självskriven härskarrätt. Fast även utan närbilderna på hans tobaksfläckiga tänder gör hans åsikter och handlingar honom snart frånstötande.
Vid Candies sida finns ett skräckgalleri lika groteska som förledande trivsamma figurer, främst den lojale ”husniggern” Stephen, spelad av Samuel L. Jackson i klassisk Onkel Tom-maskering. Stephens än mer nitiska rasism, som i gamla filmer var ett tecken på renhjärtad trofasthet, är falsk, motbjudande och löjlig.
Tarantinos blick för etnicitet och klass – som här sammanfaller i de afrikanska slavarna – är skarp, men när det gäller kvinnorna har han starr. Det är en samling idel korkade, passiva och undergivna våp. Inte ens Djangos älskade hustru med det absurda namnet Broomhilda von Shaft (Kerry Washington) är mer än ett värnlöst offer som väntar på sin räddande prins. Provokatören Tarantino blir plötsligt räddhågset machokonventionell. Som vanligt i actionfilm handlar det om män mäter sig mot andra män medan kvinnorna tittar på.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-01-18.
3 x afroamerikanskt slaveri
Mandingo (1975) En anti-Borta med vinden, där James Masons slavägare är fullt upptagen med att piska och våldta slavinnor samt träna sin favoritslav i boxning.
Rötter (1977) Klassisk tv-serie om slaveriets grymma vardag, byggd på Alex Haleys bästsäljare, som fick enormt genomslag över världen.
Amistad (1997) Steven Spielbergs rättegångsdrama efter ett verkligt fall med ett myteri på ett slavskepp 1839 är sentimentalt men också tankeväckande.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-01-18.