The We and the I – Michael Tapper

Frankrike/Storbritannien/USA 2012. Regi: Michel Gondry. Skådespelare: Michael Brody, Teresa Lynn, Raymond Delgado, Meghan Murphy. Längd: 1.43.

Efter magplasket för The Green Hornet är Michel Gondry tillbaka där han hör hemma: i lågbudgetens rännsten med en halvt drömflummig, babblande och infallsrik film. The We and the I är gjord i samarbete med ett kulturprojekt för skolungdom i Bronx, New York City. Det är löst i fogarna, lätt kaotiskt, men också sjudande av spontanitet och livskänsla. Lite nya vågen, lite friformimprovisation, en fläkt av John Cassavetes och Spike Lees gerillafilmstil på storstadsgatorna. Passande för den 1980-talsrap som ligger på musikspåret och för de kaotiska levnadsförhållanden, relationer och känslor som kokar på skolbussen, filmens scenplats, efter skolårets sista dag.

I den mån man kan tala om ett centrum, utgörs det av bussens mästeröversittare och snygging Michael (Michael) och den deprimerade och osäkra Teresa (Teresa Lynn). Till en början ser rollerna och maktförhållandena ut att vara cementerade, men vid bussresans slut nästan två timmar senare har mycket hänt. Även om en del skiljer sig, känner säker alla som gått i skolan igen sig i typerna och situationerna.

Finns det ingen fristad från hackordningar och skitstövelsterror? Måste fyllehånglen från klassfesterna vara sådär pinsamma? Förhåller sig måttet på coolhet alltid proportionellt till graden av nollställdhet inför kärlek och smärta? Svaret på alla frågorna är förstås: tonåren.

Gondry visar sina kreativa muskler när han i förhöjda ögonblick iscensätter skvallret, ryktena, dagdrömmarna, de moderna myterna och minnena. Ibland använder han mobiltelefonkamera, ibland roliga trickfilmer. Men just där fångar han rollfigurernas ångest och längtan med precision.

Som alltid är det förunderligt att stå där inför en rädsla som tagit konkret form. Den ter sig både fånig och skrämmande samtidigt. Se bara den fyndiga scenen när två av översittarna tänker sig att de brinner i helvetet, mitt bland lågor av silkespapper och dekorer av pappkartonger.

Det som saknas mitt i all den yviga fantasin är fördjupning av såväl rollfigurerna som temat, något han hittills bara åstadkommit i den moderna klassikern Eternal Sunshine of the Spotless Mind.