Sverige 2012. Regi: Måns Månsson. Skådespelare: Lar
s-Erik Berenett, Mats Stoltz, Göran Lambertz, Sven Anér. Längd: 1.14.
Det är egentligen omöjligt att sätta betyg på Hassel – Privatspanarna eftersom den så tydligt har för avsikt att vara en antideckare. Filmen sätter en ära i att varken följa kriminalfilmens dramatiska kurva eller låta hjälten, Olov Svedelids nu pensionerade spaningspolis Roland Hassel (Lars-Erik Berenett), lösa någonting.
Utan andra konstnärliga jämförelser påminner det om Antonionis klassiska dekonstruktion av mordmysteriet i Blow Up (1966), där detaljförstoringarna av några till synes oskyldiga fotografier kanske, kanske inte avslöjar en sinister komplott. För varje ny förstoring går helheten och sammanhanget förlorat. Till slut faller mönstret sönder i sina pusselbitar.
Styrkan i Månssons film är emellertid också dess svaghet. Den är nog främst intressant att se som motbild till alla tillrättalagda hjälteberättelser om handlingskraftiga och geniala deckare. Här stannar allt vid vaga aningar och dröjande grubblerier vid nattöppna korvkiosker, mörka gathörn och tomma betongutrymmen i källarplan – klassiska scenplatser för svenska snutfilmer.
Under vägens gång fram till privatspanarnas årliga träff och rollspel vid tiden o
ch platsen för Palmemordet samtalar Hassel med Täppas Fogelberg i Ring P1 och före detta justitierådet Göran Lambertz. I båda fallen möts han av ett avmätt ointresse som är talande för den frusna tidsandan. Kvar i vintermörkret står Hassel som den siste samvetsgranne spårhunden, famlande efter ledtrådar i fallet och med dem kanske också en existentiell mening för sitt liv.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-11-23.