Producerad av Studio S och Kungliga Biblioteket. Svenska och engelska undertexter. Häfte om 44 sidor med reproducerade tidningsintervjuer, produktionsuppgifter med mera.
Joe Hill (1971)
Överföring till dvd från digitalt skannat och restaurerat CRI-negativ. Extramaterial: Kommentarsspår av Thommy Berggren, Peter Birro. Balladen om Joe Hill – nyinspelad intervjufilm med Thommy Berggren, Jörgen Persson, Waldemar Bergendahl, Peter Schildt. Intervju med Bo Widerberg i Rapport 1969-12-09. Svensk trailer, Amerikansk trailer. Bildgalleri. Manus, pressmaterial (UK/USA, PDF), Joe Hills testamente (PDF).
Fimpen (1974)
Överföring till dvd från restaurerat duplikatnegativ skannat i 2K. Extramaterial: Kommentarsspår Johan Bergman, Jesper Högström. En liten film om Fimpen – nyinspelad intervjufilm med Johan Bergman, Magnus Härenstam, Ralf Edström, Roland Sandberg, Jonas Bergström, Lise-Lotte Værum, Ronnie Hellström, Owe Svensson med flera. Bo Widerberg – en film av Karsten Wedel. Reklamfilmer för Volvo 1972–73. Manus, ”Stumpen” – en parodi i MAD 1974:6 (båda PDF).
En handelsresandes död (1979, TV-teater)
Överföring till dvd från digitalt restaurerad Digital Betacam-överföring av originalvideoband (2-tum). Extramaterial: En handelsresandes födelse – inspelningsreportage av Tord Pååg. Nyinspelade intervjuer med Stefan Jarl, Jonas Bergström. Brev till Per Westberg, reportage i Röster i radio & TV, nr. 48, 23–29.11 1979 (båda PDF).
Victoria (1979/87)
Överföring till dvd från restaurerad 35 mm-kopia. Extramaterial: Kommentarsspår Michaela Jolin, Harald Hamrell. Victoria – en film om kärlek, nyinspelade intervjuer med Michaela Jolin, Harald Hamrell, Pia Skagermark, Stefan Jarl. Intervjuer med Bo Widerberg och Michaela Jolin i Aktuellt Söndag 1987-02-01. Kärlekslappar till från Bo Widerberg till Michaela Jolin (båda PDF).
Lust och fägring stor (1997)
Överföring till dvd från digitalt restaurerat, 2K-skannat duplikatnegativ. Extramaterial: Lust och fägring – en film om Bo Widerbergs sista. Reklammaterial (PDF).
Liv till varje pris (1998)
Överföring till dvd från Digital Betacam. Extramaterial: Koltrasten – en kortfilmskomedi av Stefan Jarl. Bo Widerberg regisserar – en film av Stefan Nyhlén & Thomas Ehrnborg efter bakomfilmer av Jan Troell om inspelningen av Lust och fägring stor. Pojken och draken – Bo Widerberg & Jan Troells kortfilm från 1962. Nyinspelad intervju med Jan Troell om Pojken och draken. Tvåbarnsmor, väntande hennes tredje – intervju med Vanessa Redgrave i Cannes 1970 av Bo Widerberg. Nyinspelad intervju med Peter Schildt om Tvåbarnsmor, väntandes hennes tredje. Nyinspelad intervju med Thommy Berggren om hur han blev av med en roll i Ingmar Bergmans Tystnaden. Manus till Pojken och draken och En handelsresandes död (båda PDF).
Även om jag gärna sett åtminstone Joe Hill i ett bluray-format som kan göra Jörgen Perssons foto rättvisa, är nyutkomna Widerbergboxen är inget mindre än ett lysande föredöme för hur man borde ge ut svensk film för hembiopubliken. Flera av titlarna är nyrestaurerade, och man har kunnat presentera så gott som fläckfria överföringar. Där tidigare SF-boxen Bo Widerberg – en filmografi bara innehöll sju filmer, utan ett uns mer, visar Widerbergboxen att upplevelsen blir så mycket rikare med ett ambitiöst extramaterial.
Samtliga titlar dessutom är textade på både engelska och svenska, vilket gör att de med fördel kan gå på export i engelsktextad förpackning och även användas av filmstudenter och cineaster på tillfälligt besök i Sverige. Men varför saknas kapitelindelningar?
Extramaterialet, från kommentarsspåren till nyhetsklipp och ett häfte med återpublicerade tidningsartiklar (reportage och intervjuer), ger en intressant bakgrund till produktionerna. Saknas gör dock den filmhistoriska kontexten, något en eller två filmvetare kunde ha bidragit med. Typiskt för det antiintellektuella klimat som råder i Sverige har man emellertid här, liksom på alla tidigare boxar, undvikit fördjupande reflektioner från någon akademiker. En trist och fördummande tradition.
Och synd på arvet efter Widerberg. Filmkonsten har alltid varit ett lackmuspapper på tidsandan och samtidigt hjälpt till att forma denna. Widerberg är ett praktexempel på detta med sin höga politiska profil. Han ratade nyvänsterns fyrkantiga agitpropteater och film som reducerade politiken till plakatkonst och såg i stället politiken som en fond mot vilken han tecknade sina människoporträtt.
Ingmar Bergman utsågs till den konstnärliga motpolen. Medan Bergman berättade vertikalt, alltså om människans förhållande till verkliga eller inbillade gudomligheter, ansåg sig Widerberg berätta horisontellt, det vill säga om mänskliga relationer. Om gemenskap och solidaritet. Där tyckte han sig finna livets hemligheter, i mötet mellan människor – i politiken, konsten, musiken, dansen, kärleken, sexualiteten, sporten. Det gällde bara att fånga hemligheterna när de röjde sig, och röjde sig gjorde de bara i stunderna av autentiskt liv.
Filmernas tekniska tillkortakommanden får skyllas på bristerna i svensk filmproduktion vid den tiden och på Bo Widerbergs egen okunskap – alternativt ointresse – för den sidan av filmarbetet. Som bekant var han en kaotisk regissör. Jobbade ofta improviserat, på känn. Noggrann planering, väl utarbetade manus och bildmanus struntade han helst i. Ibland fanns det utkast eller en härva av hopklistrade lappar med korta beskrivningar av scener. Arbetssättet resulterade i lysande enskildheter men haltande helheter.
Filmerna har scener som ångar av närvaro, äkta känslor, dialoger med genuin klang och en mimik som sprudlar av livfullhet. Men fram emot sluttexterna blir bristerna mer än påtagliga; flera av hans filmer hade behövt rejäla omarbetningar med kompletterande tagningar och en hel del omtagningar. Skådespelarprestationerna från hans älskade amatörer är svajiga, ibland generande stolpiga (här främst i Fimpen och Victoria). Övergripande dramaturgi, logik, genomarbetad metaforik och genomtänkt berättarstruktur saknas. Det är som om man klippt ihop en serie disparata scener och sedan hoppats på att därigenom trolla fram en fungerande berättelse.
Det syns i Widerbergboxens samtliga titlar. Som mest i bottennappet Victoria, olycksaligt byggd kring regissörens blinda kärlek till en huvudrollsinnehavare med svag skådespelartalang och ännu svagare professionell träning. Manuset kan bara beskrivas som ett hopplöst pekoral. Att Widerberg själv kallade den sin opera gör inte saken bättre när så få toner klingar rent. I Liv till varje pris berättar Thommy Berggren om Widerbergs oförståelse för metaforik och symboliska undertexter, något som kan förklara hans aversioner mot Ingmar Bergmans filmer. Kanske hade Widerbergs talang för autentiska ögonblick gjort sig bättre i dokumentärfilmens form, åtminstone i den reportageform dokumentären hade i 1960- och 70-talens skolor: cinéma verité och direct cinema.
Undantaget i den här aktuella samlingen filmer är den mer disciplinerade inspelningen av tv-teaterproduktionen En handelsresandes död, där Arthur Millers pjäs utgör det fasta fundament som Widerberg hade behövt under hela sin karriär. En bra manusförfattare eller manusmedarbetare hade ha kunnat göra stor skillnad, kanske också en mer filmkonstnärligt bevandrad producent som det inte var så lätt för regissören att prata omkull.
Kommentarerna kring inspelningarna bekräftar intrycket. Widerbergs arbetssätt ledde till att budget och inspelningstid konsekvent överskreds och det med råge. I fallet Joe Hill tog man en ”svampmacka”, för att snacka widerbergska. Med andra ord lade regissören ner filmen i pur förvirring och utmattning. Den fick senare räddas med kompletterande tagningar i Stockholmstrakten 1970 som hjälpligt fogades ihop med filmmaterialet från USA 1969. Fimpen färdigställdes efter en lång period av osäkerhet om klippning och ljudläggning. Först under samma kväll som den fick sin galapremiär blev arbetet färdigt, och akterna skickades en och en med ilfart till biografen efterhand som de blev klara.
Så här i efterhand, många år senare, lägger de intervjuade gärna ett romantiskt skimmer över de absurda arbetsförhållandena. Underförstått bekräftar kaoset och förvirringen under inspelningarna Widerbergs konstnärliga status, åtminstone om man har en stereotyp bild av konstnären som någon med huvudet i molnen, spanande efter den gäckande vinden av inspiration. Inte någon som arbetar målmedvetet efter en noggrant utlagd plan.
Visst fick Widerberg en del priser under karriärens gång, bland annat juryns specialpris i Cannes 1971 för Joe Hill. Men som bekant ger filmpriser ingen anvisning om konstnärliga prestationer. Särskilt som vi i intervjuerna med Thommy Berggren förstår att Widerberg hade tumme med Cannes-festivalchefen, stående inbjudan till tävlingssektionen och ingick i festivalens inre cirkel av favoritregissörer. Röda mattan var utrullad redan på förhand.
Widerberg var som bäst när han hade ett handfast grundstoff att utgå från: de omarbetade uppväxtminnena som blev Kvarteret Korpen (1963), de väldokumenterade händelserna i Ådalen 1931 som blev underlaget till Ådalen 31 (1969), polisromanerna bakom Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984) samt kortfilmerna och pjäsuppsättningarna för tv. (Torgny Lindgren-filmatiseringen Ormens väg på hälleberget från 1986 utgör här ett trist undantag.) Till detta grundstoff lägger han med fördel sina improvisationer, ögonblick av infall och vardagsdetaljer fångade i flykten.
Delar av Joe Hill har sådana stunder av widerbergska kraftprov, bland annat i scenerna mellan Joe (Thommy Berggren) och den lille tjuven som kallas Räven (Kelvin Malame) i New York. Saknas gör en berättelse med dramaturgi och struktur, en med början, mitt och slut – om än inte nödvändigtvis i den ordningen. För även om storyn har en naturlig början i ankomsten till USA och en slutpunkt i avrättningsscenen, så lallar det stora mittpartiet omkring bland osammanhängande episoder utan varken logisk eller dramatisk tråd till den tragedi som vi vet väntar vid ridåfallet.
Lika vilsen är metaforiken kring filmens användning av ett känt klassiskt verk. Det löper en kärlek till klassisk musik genom Widerbergs filmer, från debuten Barnvagnen (Vivaldi på Stadsbiblioteket) till Lust och fägring stor (musikstunderna i köket hemma hos lärarinnan), dock utan någon djupare koppling i metaforiken mellan filmen och musiken. Den senare förefaller bara finnas med som dekorativt inslag, kanske också för att förhöja de konstnärliga pretentionerna.
I fallet Joe Hill kopplas huvudpersonen och hans öde till en fatal förälskelse under en smyglyssning på Giuseppe Verdis Rigoletto. Fast operans handling har inget gemensamt med filmens handling att göra. Inte heller finns det någon symbolisk undertext gemensam för de båda. Möjligen följer inslaget bara mönstret från tidigare skildringar av klassgränsöverskridande kärlekshistorier i Barnvagnen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Victoria med flera utan att egentligen ha så mycket att säga i den aktuella filmen. Den vackra italienskan Lucia (Anja Schmidt) som han förälskar sig i när de smyglyssnar på Verdis opera utanför Metropolitan tecknas dessutom i så vaga konturer att hon snarare framstår som ett hjärnspöke än som en verklig person.
När det gäller resten av filmerna i boxen – igen, undantaget En handelsresandes död – är de tyvärr ganska svaga, även om misslyckanden kan vara minst lika intressant att studera och reflektera över som de konstnärliga och ekonomiska fullträffarna. Fimpen är en skäligen enkel, ibland skärande banal, pojkboksfantasi om en kortvuxen sjuårig fotbollstalang som får spela i landslaget. En nostalgisk karamell för alla som minns Georg ”Åby” Ericsons stjärngäng med Bosse Larsson och Ralf Edström i spetsen, inte mer.
I Fimpen syns också skuggsidan av Widerbergs kvinnosyn, när verklighetens kvinnor gestaltas som en samling skräckragator (Mackans flickvän, titelpersonens mamma och syster). Drömmarnas idealiserade skönheter i Elvira Madigan och Victoria befinner sig uppenbarligen på någon planet långt, långt borta. Lust och fägring stor är, som Joe Hill, en ojämn historia med imponerande miljörealism men svagt konstruerad berättelse utan dramatisk nerv. Och något så dammigt som en femme fatale i fyrtiotalets Malmö
Då är det mer uppfriskande att avnjuta Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris, där framförallt Thommy Berggrens berättartalanger och slagfärdigt parodiska imitationer av Bergman, Widerberg och andra slår ut i full blom. Det är som om Widerberg gör sig bättre som berättelse än som berättare. I Berggren bor det uppenbarligen ett ämne till en stor ståuppkomiker, något Jarl använder sig av i den senare dokumentären Godheten (2013) – dock med betydligt klenare resultat.
På samma skiva finns också kortfilmerna Pojken och draken, Widerbergs filmdebut från 1962 i lycklig combo med Jan Troell, och en intervjufilm med Vanessa Redgrave. Pojken och draken ter sig kanske opolerad i jämförelse med senare produktioner, men som så många debutfilmer har den ett uppfriskande konstnärligt raseri mot samtidens institutionaliserade ”kvalitetsfilm”, läs: Ingmar Bergman. Här finns Widerbergs vision av en horisontell svensk film i ett koncentrat, och även om den till det yttre har åldrats på dryga femtio år så är den i sin anda obrutet ung och filmkåt.
Om man nu inte kan säga detsamma om flera av de andra filmerna i Widerbergboxen, så är det inget argument för att avstå från att lätta på plånboken. Förutom att det är lika viktigt att studera floppar som flippar, har Widerbergboxen ett oundgängligt värde som filmhistoriskt dokument – inte minst eftersom många av de som arbetade med regissören och som kommer till tals i extramaterialet nu befinner sig på ålderns höst.
Det är bara att hoppas att Studio S och Kungliga Biblioteket kompletterar Widerbergboxen med utgåvor av de saknade Kärlek 65 (1965) och Heja Roland (1966). Gärna i en Widerbergbox 2, som dessutom rymmer kollektivdokumentären Den vita sporten (1968) och hans övriga tv-dramaproduktioner: Missförståndet, Linje Lusta (båda 1981), Fadren (1988), Vildanden (1989), Hebriana (1990) och Efter föreställningen (1992). För den delen får de gärna ge ut Widerbergboxen 3 också, med alla de filmer som SF gav ut i den näringsfattiga pralinasken Bo Widerberg – en filmografi, och då extramaterialspäckad.
© Michael Tapper, 2015. Endast på hemsidan, michaeltapper.se 2015-09-11.