The Boys Next Door – Michael Tapper

USA 1984. Regi Penelope Spheeris Manus Glenn Morgan, James Wong Foto Arthur Albert Klipp Andy Horvitch Scenografi Jo-Ann Chorney Musik George S. Clinton, Iggy Pop, The Cramps, Dean Chamberlain, Great White, Chequered Past, Tex and the Horseheads. Med Maxwell Caulfield Roy Alston Charlie Sheen Bo Richards Patti D’Arbanville Angie Christopher McDonald polisinspektör Mark Woods Hank Garrett polisinspektör Ed Hanley Paul C. Dancer Chris. Producent Keith Rubinstein, Sandy Howard för The Killing Venture för New World Pictures och Republic Entertainment. Längd 1.31. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1987-04-12.

Efter punkrockumentären Decline of the Western Civilization (1981) och dramadokumentären Suburbia (1982) fick Penelope Spheeris produktionsstöd till spelfilmen The Boys Next Door från Roger Cormans New World Pictures. Hon sällar sig därmed till en lång rad begåvade filmregissörer – Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, Jonathan Demme med flera – som fått Cormans hjälp att regidebutera med kommersiell uppbackning. Filmen följdes av Hollywoodproduktionen Hollywood Vice, som utkommer inom kort på video i Sverige.

The Boys Next Door följer Cormanreceptet sex, våld och samhällskritik. Bakom den medvetet troskyldiga titeln döljer sig ett brutalt avslöjande av den krassa verkligheten bakom fasaderna på de förortsvillor i Los Angeles-områdets utkanter som Steven Spielberg gärna förgyller i sina filmer. Huvudpersonerna Roy och Bo är två utstötta, alienerade och destruktiva ungdomar som endast har arbetet i den lokala fabriken att se fram emot efter skolgången.

Inför det trista framtidsscenariot beslutar de sig för att ge sig iväg på en röjarhelg i Los Angeles, och det blir upptakten till en desperat hämndaktion på samhället de hatar. Blind Rage var för övrigt arbetstiteln på filmen. Roy driver på, och påminner en del om Robert De Niros Travis Bickle i TAXI DRIVER (1976). Särskilt när han håller monologer om hur man måste slå tillbaka mot en värld som jävlas med en. En tydlig förebild är också James Dean-filmen Ung rebell (Rebel Without a Cause, 1955) i skildringen av ett ungdomsuppror utan mål eller mening- och här också utan återvändo. ”Fuck the world!”, lyder Roys hopplösa stridsrop.

Vänskapsskildringen mellan Roy och Bo – spelade av tonårsidolerna Maxwell Caulfield och Charlie Sheen – är också en kritik av trenden för så kallade ”buddy movies” om manlig vänskap. Här anar vi en stark homosexuell spänning mellan de båda, och i en scen skjuter Roy också ihjäl en homosexuell man – en av de få vänliga själarna i den omgivning som annars gör allt för att bekräfta Roys paranoida världsbild. Mordet blir för Roy en besvärjelse av den enda kärlek han känner, den för Bo.

När Bo försöker övertala sin vän att sluta med sina impulsiva mord känner han sig tvungen att förklara sig med orden: ”I don’t want to sound like a fag or nothing, but you’re my best friend.” När Bo strax därefter träffar en tjej som han ligger med blir Roy ursinnig av svartsjuka och dödar tjejen i ett raseri som suddar ut gränsen mellan ”fag” och ”friend”.

Det homosexuella motivet fortsätter också i den spricka som snart uppstår mellan de två vännerna. Till en början förenas de av kampen mot vardagshelvetet i skolan, men under mordorgien i Los Angeles blir Roys självdestruktiva färd mot avgrunden till slut omöjlig för Bo att följa. Vänskapen glider över i öppen motsättning. I slutuppgörelsen väljer de dock en lite oväntad utväg.

På låg budget och en kort inspelningstid har Penelope Spheeris lyckats göra en actionfilm med samtidspolitisk undertext om det som i nedlåtande brukar kallas ”white trash” och ”förlorare”. Hennes skildring blir till ett starkt försvarstal för dessa samhällets olycksbarn som varken kan eller vill armbåga sig fram och som därför döms att hamna i botten på näringspyramiden. Titelpersonernas hämnd på stölden av deras människovärde ger en inblick i mekanismerna bakom USAs återkommande skolmassakrer, som oftast förklaras med formuleringar om ”vansinnesdåd” utförda av någon ”ensam galning”.