Palme – Michael Tapper

Sverige 2012. Regi: Maud Nycander & Kristina Lindström. Medverkande: Olof Palme, Lisbet Palme, Mårten Palme, Harry Schein, Desmond Tutu, Carl Bildt. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.43.

”Kanske är hemligheten att Palme egentligen är borgerlighetens samlande ledare som de hela tiden drömt om, exakt den ledare de så länge sökt efter, men som en gång i sin ungdom valde en annan väg, och så kom att bli huvudfienden.” Den reflektionen gjorde författaren P.O. Enquist över det tilltagande Palmehatet i en recension av den företagarsponsrade propagandaorganisationen Timbros biografi Vem är Olof Palme? från 1984. Boken beskrev statsministern som ”en deformerad dubbelnatur”.

I Alliansens tidevarv provocerar fortfarande berättelsen om Olof Palme, den intellektuellt briljante ynglingen vars karriär tycktes ligga utstakad inom den egna överklassen. Men han valde en annan väg, obegriplig för dem vars människosyn bygger på att det är skillnad på folk och folk och att det enda sanna incitamentet för mänsklig strävan är egenintresset.

Han blev jämlikhetsivrare. ”Såsse”. Klassförrädare.

Även vänsterextremisterna hatade Palme som föregiven dubbelnatur. Hans internationella engagemang för Vietnam och Tredje världen påstods bara vara en fasad bakom vilken han egentligen gick USAs ärenden, i enlighet med demonstrationsparollen ”Palme och Geijer – Nixons lakejer”. Till det ska läggas en viss misstro inom arbetarrörelsens gamla garde mot grabben från Östermalm.

Så, vem var egentligen Olof Palme? För den som har läst Kjell Östbergs och Henrik Berggrens ambitiösa biografier bryter dokumentären Palme inte mycket ny mark. Filmen fokuserar på de stora dragen, rubrikernas händelser, varvat med både gamla och nya intervjuer med Palme, hans familj och vänkrets samt klipp från familjens egna semesterfilmer.

Ibland är den briljant, som när uttalanden om Palme bryts mot Palmes egna ord. Bland annat fortsätter Carl Bildt moderaternas tradition att utmåla honom som mjuk mot kommunismen när han påstår att utfallen mot avlägsna fascistregimer (militärjuntan i Chile) inte motsvarades av kritik mot totalitära länder i närområdet (Sovjet med lydstater). Det ställs mot ett klipp ur Palmes tal 1975 om ”diktaturens kreatur”, syftande på regimen i Tjeckoslovakien.

Kring mordet den 28 februari 1986 förlorar sig dock skärpan i en utdragen klagosång till tonerna av Benny Anderssons blytungt ödesmättade musik. Förstå mig rätt. Det är gripande, särskilt när Lisbet och sönerna återkallar händelserna i minnet.

Men i en film om en betydande statsman och hans tid borde man så här drygt 25 år senare ha dragit ner på idisslandet av ”nationellt trauma” och ”förlorad oskuld”. I stället är det viktigare med en utförligare politisk reflektion över Palmes gärning och arv – gärna med hans levnadstecknare och med internationella politiska kommentatorer. En fylligare bild av hans politiska vardag hade också berikat porträttet. Hagiografi blir det aldrig men inte heller ett försök att belysa nya aspekter av personen och politikern.

Frustrationen är inte bara av ondo. Den tyder på att filmen väcker intresse för att veta mer om Palme och hans samtid. Ändå har dokumentärfilmaren och samhällsreportern Maud Nycander (Nunnan) i samarbete med författaren och journalistkollegan Kristina Lindström lyckas pressa in åtskilligt av både klassiska klipp och nya pärlor ur arkiven i långfilmsformatet. Särskilt för de yngre utan egna minnen av den här tiden är Palme en ofta lysande svensk snabbhistoria. Hans liv innehåller spännande material tillräckligt för åtskilliga filmer.

Antydda pusselbitar till hans politiska vägval är främlingskapet i borgarklassen som kom ur hans lettiska släktbakgrund, moderns sociala engagemang och hans internatskolevistelse med allt vad det innebar av gruppförtryck. Avgörande blev hans collegeår i efterkrigstidens USA, där president Roosevelts sociala reformer hade skapat en framtidsoptimism i ett land med bråddjupa klassklyftor. Där föddes den rastlöse visionären Palme för vilken politik var att vilja ständig förändring, ständig förbättring. Läser man hans skrifter och tal är ett återkommande ämne att missnöjet och revolten är en moralisk plikt som driver mänskligheten mot att skapa ett anständigare samhälle. Inget för dem som vill bevara och förvalta bestående hierarkier.

Från filmen dröjer sig många tankeväckande klipp kvar som pockar på reflektioner över vad som har hänt med landet sedan dess. Ett sådant klipp är från Moderaternas valmöte 1985. En Palmedocka kastas och sparkas omkring som i en lynchningsorgie. Här får vi en glimt av Sveriges framtid efter Palme.