Southpaw – Michael Tapper

USA 2015. Regi: Antoine Fuqua. Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Forest Whitaker, Naomie Harris, Curtis ”50 Cent” Jackson, Oona Laurence. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

En gång i tiden, närmare bestämt då snutfilmen Training Day hade premiär 2001, var Antoine Fuqua en lovande regissör. Vad som hänt med honom vet jag inte. För sedan dess har namnet stått som signatur på idel medelmåttigheter, senast Olympus Has Fallen och The Equalizer. Och kurvan fortsätter neråt med Southpaw, en lagerplundring av boxningsfilmens stapelvaror från snyftaren The Champ (1931) till familjedramat The Fighter (2010) via Rocky I-V (1976–90).

Möjligen med digital hjälp gör Jake Gyllenhaal en De Niro som lätta tungviktsmästaren Billy Hope, något så sällsynt som en vit toppboxare. Man anar att namnet inte är en slump, utan borde utläsas ”Billy, the Great White Hope”, med hänvisning till den ofta rasistiskt påhejade jakten efter vita utmanare till de afroamerikaner som dominerat sporten.

I filmens öppning står Billy på toppen av sin karriär, har en smart och snygg fru (Rachel McAdams), en dotter (Oona Laurence) som verkligen-verkligen älskar honom och ett entourage rövslickande parasiter. Ingen i salongen lär häpna när han förlorar allt och alla över en natt, åker tillbaka ner i den rännsten han en gång kom ifrån och lika programmatiskt reser sig i triumf på nio i filmens slutbilder.

Allt detta kunde man förlåtit Fuqua om storyn tagit en oväntad vändning eller tre. Eller om han berättat den med konstnärliga muskler motsvarande Billys tvättbrädesmage. Men filmen betar envetet av genrens alla beprövade ingredienser och grepp med en sådan byråkratisk nit att man kan klocka dem med tidtagarur. Därtill är boxningsscenerna tämligen mediokra, då det traditionella klippningsschemat och sedvanliga kameravinklarna bara kompletteras av lika rutinmässiga inslag med skakig handkamera.

Southpaw är i flugviktsklass också som drama och personskildring. Knappast en film värd att nämna i samma andetag som klassikerna Tjuren från Bronx, Fat City eller Knock-Out. Synd med tanke på hur många fascinerande och verkliga berättelser om boxare det finns. Lyssna bara på Mike Tysons livshistoria i James Tobaks utmärkta dokumentär Tyson.

Som mänsklighetens sista gladiatorarena, byggd på en lika färgstark politisk och ekonomisk skumraskverksamhet, är boxningsringen dessutom oöverträffad. Hur är det möjligt att inte vaska guld från en så rik åder? Tanken svindlar.