USA 2015. Regi: Jake Schreier. Skådespelare: Nat Wolff, Cara Delevingne, Halston Sage, Austin Abrams. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.48.
John Greens roman Pappersstäder (2008) har lånat titeln från ett copyrightknep av äldre tiders kartritare: att rita in påhittade städer bland de verkliga. Det är också författarens metafor för ett konformistiskt förortsliv som gjort för att producera torrbollar. En av dem är artonårige plugghästen Quentin – i filmversionen spelad av Nat Wolff – som redan stakat ut en framtid som cancerläkare med villa och familj.
I sällskap med den spännande och i hemlighet älskade klasskompisen Margo (Cara Delevingne) bjuds han emellertid på en äventyrlig natt med flirtiga inviter som pockar på både livs- och underlivskänslan. Särskilt som de aldrig kommer till en närkontakt av tredje graden. För Margo försvinner mystiskt dagen därpå. Efter sig har hon lämnat en rad ledtrådar som lockar Quentin och hans torrbollsgäng att kliva ur sin ”trygghetszon” och ta upp jakten.
Så är i varje fall tanken bakom det här snabbproducerade försöket att casha in på framgången för fjolårets Green-filmatisering, den sockersentimentala älskande-tonåringar-med-cancer-snyftaren Förr eller senare exploderar jag.
Och visst, man kontrar de billigaste klichégreppen med en självironisk dialog, men klichéer utgör likväl filmens grundstoff. Särskilt spännande blir det inte. Tvärtom fluffar man upp speltiden med åtskilliga transportsträckor och hela scener som inte lägger något väsentligt till den redan tunt utkavlade handlingen, toppad av en avslutande antiklimax.
Genom Quentins självreflekterande berättarröst ska vi förstå att både Margo och äventyren ska ses som en projektion av hans fantasier. Fast inte ens som psykologisk studie är filmen intressant, befolkad som den är av idel ointressanta rollfigurer lika likgiltiga som filmen självt. Matchad av ett konventionellt och charmlöst filmberättande som inte lämnar någon i publiken berörd.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-07-24.