Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterade för några veckor sedan planerna på en filmpolitisk kursändring, som nu fått en mer detaljerad utformning i promemorian ”Framtidens filmpolitik”. Filmavtalet ersätts med ett statligt helhetsansvar, vilket är utmärkt sett till decennier av avtal som försvagats av kritik, avhopp och omförhandlingar. Mer tveksamma är skrivningarna om teknikneutralitet, avskaffandet av biografavgiften och införandet av en 25-procentig moms på biobiljetter. Flera viktiga bitar i en ”framtidens filmpolitik” saknas dessutom helt.
Med tanke på den explosiva utvecklingen av nya medieplattformar (surfplattor, mobiltelefoner) och tjänster (streamade filmkanaler, video on demand) låter kravet på ett teknikneutralt stöd till ”rörliga bilder” i alla slags visningsformer rimligt. Vem vet, nästa konstnärliga vitamininjektion är kanske ett audiovisuellt verk för mobiltelefon? Problemet är bara att dessa plattformar just är i sin linda medan biografen är etablerad sedan mer än 100 år. Den senare borde därför vara fortsatt prioriterad och jämställd med kulturformer som teater och opera, därför belagd med samma momssats om sex procent.
Däremot borde man se över den svenska konkurrenslagstiftningen, som idag tillåter att brittiskägda SF Bio kontrollerar över 80 procent av marknaden. Det ger en helt orimlig makt över utbudet, har skyndat på biografdöden och strömlinjeformat repertoaren till att domineras av ett fåtal storfilmer. Att det idag saknas biografer i ett trettiotal kommuner borde också mana till statliga insatser för nyetableringar.
Dagens digitala biografer ger nämligen möjligheter att distribuera sådant som idag är centraliserat till Stockholm men som landets alla skattebetalare bidrar till, bland annat föreställningarna på Operan och Dramaten och cinemateksverksamheten på Filmhuset. Idag finns det ett begränsat cinemateksutbud i Göteborg och Malmö, men att även universitetsstäderna Lund, Växjö, Örebro och Umeå ska ha cinematek borde vara en självklarhet.
I diskussionsunderlaget till pm:et lyser historielösheten igenom. Det syns i viljan att lyfta fram den gamla horrören ”kvalitetsfilm” som riktmärke. Detta snorkkulturella floskelbegrepp är enbart mumma för populister och festtalare och står i vägen för en för en viktigare politisk debatt. Den om hur vi ska säkra en bred filmproduktion av dokumentär, spelfilm, animation och experimentfilm som varken behöver snegla på försäljningssiffror eller på dagspolitiska konjunkturer för vad som anses vara god smak.
Filmutbildningarna borde därför startas på fler universitet, gärna med olika profiler och i nära samarbete med den filmvetenskapliga forskningen. Det finns ingen bättre filmlärare än filmhistorien, även om man vill pissa på traditionen. Fråga Martin Scorsese, Claire Denis eller Lars von Trier.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-06-04.
Promemorian FRAMTIDENS FILMPOLITIK (Ds 2015:31) finns att läsa och ladda ned på regeringskansliets hemsida (klicka på länken).