Hemkomsten – Michael Tapper

Kina 2014. Gui lai. Regi: Zhang Yimou. Skådespelare: Gong Li, Chen Daoming, Zhang Huiwen, Guo Tao. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Den kinesiska kulturrevolutionen 1966–76 är som gjord för en episk film om ett land sönderslitet av ideologisk fanatism, brutal antiintellektualism och kulturvandalism. Fraktionsstrider fördes med vapen i många städer, och ett angivarsystem med kontaktpersoner i varje kvarter kunde på vaga grunder peka ut ”avvikare”. Dessa hämtades till förnedring vid offentliga skampålar för att sedan forslas vidare till arbets- och omskolningsläger. Inte sällan fanns angivarna inom den egna familjen.

Av detta har Hemkomsten kokat en vattnig och melodramatisk soppa som inte förmedlar några insikter alls. Knappast förvånande med tanke på Zhang Yimous egen karriär som regimslickande propagandaambassadör, toppad av filmer som Hero (2002) samt OS-invigningen i Peking 2008.

Handlingen är baserad på USA-baserade Yan Gelings roman The Criminal Lu Yanshi men har skalat bort allt av historisk bakgrund och sammanhang. Kvar finns bara ett konturlöst familjedrama om bortskämda och balettdansande dottern Dan Dan (Zhang Huiwen) som hatar sin dissident till far Lu Yanshi (Chen Daoming). När Lu gör ett flyktförsök från lägret anger hon honom i hopp om att få fördelar i balettkarriären.

Väl hemma igen efter kulturrevolutionens slut är hans fru Feng Wanuy (Gong Li) så traumatiserad att hon inte känner igen honom. Hustruns minnesförlust, med drag av alzheimers, är en övertydlig symbol för den kollektiva glömskan av de historiska förbrytelserna. Men inte heller filmen minns något väsentligt.

I stället ägnas mycket dötid åt gråtmilda scener i vilka Lu utger sig för att vara pianostämmare eller en vänlig granne som gärna högläser de aldrig skickade kärleksbreven från lägren. Dottern försöker då och då diskutera det som hänt, men fadern bara viftar bort ämnet. Allt slutar i en officiellt sanktionerad återvändsgränd av historielöshet.