USA 2012. Regi: Ridley Scott. Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Guy Pearce. Åldersgräns: 15 år. Längd 2.06.
Årets mest hajpade film omges inte oväntat av en myriad rykten, så låt oss först reda ut en del saker. Prometheus är en fristående film MEN också en prequel till Alien-serien, undantaget de två fåniga Alien vs Predator-avläggarna. Den spelar skickligt på de tidigare filmernas undertext om den skumma rymdexploateringskoncernen Weylands intressen av utomjordiskt liv och har några intressanta överraskningar i rockärmen.
Med tanke på att USA i fjol gav klartecken för det första privata rymdbolaget – SpaceX i Los Angeles – att skicka ut farkoster med möjligheter för kommersiell exploatering av rymden så kunde filmen inte vara bättre tajmad. Redan i år har SpaceX börjat serva den internationella rymdstationen, och företag står nu på kö för att utnyttja de nya och svindlande perspektiv som öppnas. Alien-filmernas scenario ter sig därför plötsligt högst sannolika.
Faktum är att i stället för att slappt parasitera på ett framgångsrikt varumärke gör Ridley Scott i Prometheus den löst sammansatta seriens filosofiskt och politiskt mest provokativa film. Det är inte en slump att rymdskeppen i de tidigare filmerna är döpta till ”Nostromo” och ”Narcissus” efter Joseph Conrads romaner om den koloniala kapitalismens hänsynslösa och förgörande hunger efter makt och råvaror.
Handlingen börjar annars oroväckande med grottmålningar som i spåren av Erich von Dänikens kryptonazistiska jakt på en utomjordisk härskarras pekar mot att vi – vita européer, förstås – är stjärnornas barn. Man får också se ett av exemplar av detta herrefolk poserande med svällande muskler i ett kargt naturlandskap som i en parodi på öppningen av Leni Riefenstahls monumentalproduktion Olympia, ett av Hitlers beställningsverk. Men också det får snart sin skruvning, i en historia som till lika stora delar är science fiction, skräck, action och pusseldeckare.
Bakom manuset står bland andra Damon Lindelof, en av nyckelpersonerna bakom tv-serien Lost. Det passar faktiskt väl in i upplägget på filmen. Långa stunder är det svårt att avgöra vem som egentligen har kontrollen över filmens centrala rymdresa till en fjärran himlakropp med möjligt liv. Alla som följt de tidigare äventyren känner igen några återkommande rollfigurer som personifierar den nya post-humanistiska tiden: den bolagsprogrammerade androiden med bedrägligt mänskligt ansikte (Michael Fassbender) och Weyland-koncernens företrädare som mer än till och med Gordon Gekko i Wall Street lever efter principen om att girighet är livets högsta goda (Charlize Theron, sekonderad av Guy Pearce som företagets grundare).
Om än 3D-tekniken återigen känns överflödig, så ligger man här klart i nivå med AVATAR när det gäller filmfotot och de visuella effekterna. Det här är en film som verkligen kommer till sin rätt i de stora biosalongerna och i Imax. Men liksom i David Leans främsta 70mm-epos – ett klipp ur hans Lawrence av Arabien finns i bakgrunden till en scen – måste de storslagna vyerna kombineras med engagerande människor av kött och blod för att leva. Den platsen är reserverad för Noomi Rapaces idealistiska och empatiska arkeolog Elizabeth Shaw.
Porträttet av henne hade man behövt utveckla och fördjupa för att slå an en djupare resonans hos publiken. Nu nöjer man sig med en vag skiss och några förstulna repliker som avslöjar hennes slumrande trauma. Ändå har Elizabeths resa lika personliga drivkrafter som någonsin Ellie Arroway (Jodie Foster) i Contact (1997), vars försiktiga optimism Prometheus kontrar med råge. Det här är allt annat än en rekryteringsfilm för rymdcowboys och utforskare av det yttersta gränslandet.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-06-01.
3 x Aliens 
’R Us
I Married a Monster from Outer Space (Flickan och monstret, 1958) Ni har hört klyschan om att män kommer från Mars. I denna feministiska kultklassiker besannas misstanken när den känslomässigt utsvultna huvudpersonen avslöjar sin kyligt distanserade makes sanna identitet.
The Brother from Another Planet (1984) John Sayles gör en satir över rasismen i USA när invånarna i Harlem, New York, får besök av en utomjordisk ”brother” som jagas av vita män i svart.
They Live (1988) I John Carpenters uppgörelse med Reagans nyliberalism spelar fribrottarstjärnan Roddy Piper den arbetslöse Nada. Via ett par upphittade glasögon inser han att jorden styrs av en överklass från yttre rymden som hjärntvättat mänskligheten till underkastelse.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-06-01.