Performance
Storbritannien 1968/70. Regi Donald Cammell, Nicolas Roeg Manus Donald Cammell Foto Nicolas Roeg Klipp Antony Gibbs Scenografi John Clark Musik Jack Nitzsche. Med James Fox Chas Devlin Mick Jagger Turner Anita Pallenberg Pherber Michèle Breton Lucy Ann Sidney Dana Johnny Shannon Harry Flowers. Producent Sanford Lieberson för Goodtimes Enterprises för Warner Bros. Längd 1.45. Anmärkning Filmen färdigställdes av regissörerna 1968 men släpptes inte av Warner Bros. förrän 1970 och då efter omredigering. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-04-11.
Eureka
Storbritannien/USA 1982.Regi Nicolas Roeg Manus Paul Mayersberg Förlaga Roman Titel Who killed Harry Oakes? Författare Marshall Hout Foto Alex Thomson Klipp Tony Lawson Scenografi Michael Seymor Musik Stanley Myers Specialeffekter Peter Hutchinson och J.B. Jones. Med Gene Hackman Jack McCann Theresa Russell Tracy McCann Rutger Hauer Claude Maillot Van Horne Jane Lapotaire Helen McCann Mickey Rourke Aurelio D’Amato Ed Lauter Charles Perkins Joe Pesci Mayakofsky. Producent Jeremy Thomas för Recorded Picture Company J.F. Productions och Sunley för MGM/UA. Längd 2.09. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-02-04.
Castaway
Storbritannien 1986.Regi Nicolas Roeg Manus Alan Scott Förlaga Roman Titel Castaway Författare Lucy Irvine Foto Harvey Harrison, Mike Valentine (undervattensfoto) Klipp Tony Lawson Scenografi Andrew Sanders Musik Stanley Myers Specialeffekter Simon Drake (optiska effekter), Alan Whibley Teckningar Lucy Richardson. Med Oliver Reed Gerald Kingsland Amanda Donohue Lucy Irvine Tod Rippon Rod Georgina Hale Syster Saint Margaret Frances Barber Syster Saint Winnifred. Producent Rick McCallum för Castaway Films för Cannon tillsammans med United British Artists. Längd 2.00. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-02-25.
Nicolas Roeg, född 1928, är en av vår tids intressantaste och mest begåvade filmskapare. Ändå lever hans filmer en undanskymd tillvaro på biorepertoarerna, dumpade av okänsliga distributörer som inte vet hur man marknadsför innovativa filmer utanför de sedvanliga genreramarna. Man frestas att spekulera, nu när förebilden Michael Powell fått upprättelse, att även Roegs stjärna kommer att stiga i en framtid som bättre förstår att uppskatta hans konstnärligt särpräglade berättarstil.
Han är en av de få nu verksamma regissörer som gått den långa vägen till regissörsstolen via arbete på alla nivåer i ateljéerna. Med början i slutet av 1940-talet arbetade han som städare, klappare, springpojke och allt-i-allo på Marylebone Studios och senare på MGMs Boreham Studios i London. År 1959 hade han avancerat till A-fotograf.
Karriären avancerade nu snabbt framåt till arbeten på uppmärksammade filmer som Roger Cormans De blodtörstiga (The Masque of the Red Death, 1964), Francois Truffauts Fahrenheit 451 (1966) och Richard Lesters Petulia (1968). Roeg begåvning för bildkomposition och och innovativa ljussättningar för den nya färgfilmen under 1950- och 60-talen fick rykte om sig. Hans specialitet var komplexa färgspel som följde och kommenterade handlingens stämningar och symboliska undertexter, en teknik han vidareutvecklat i sina egna regiarbeten.
År 1968 slog han sig ihop med vännen Donald Cammell, känd manusförfattare, pjäsförfattare, poet, konstnär och skådespelare för att göra en film i gränslandet mellan experiment- och genrefilm. Ytligt sett är resultatet, Performance, en historia om gangstern Chas Devlin, som efter en konflikt med bossen Harry Flowers söker skydd i ”pensionerade” rockstjärnan Turners hus. Men väl hos Turner börjar både Devlin och berättandet krackelera.
Under inflytande av narkotika och sexuella utsvävningar börjar Devlin och Turner förändras under sina respektive närkamper med inre demoner. De blir både varandras tvillingsjälar och motsatser. Gränsen mellan deras identiteter bryts ner, och de börjar skifta roller, personligheter och utseenden med varandra. I mycket liknar filmen Ingmar Bergmans Persona (1966), men med en tydlig överföring till Swinging London och dess uppbrott från det brittiska imperiets traditioner. Gammalt möter nytt och fortsätter kanske i det nya trots de till synes radikalt olika yttre kostymerna.
Roegs filmberättande efter Performance och samarbetet med Cammell tappar något av det överlastade bildfyrverkeri som bitvis förhöjer men bitvis också tynger regidebuten. Det blir mer disciplinerat, precist och komplext i filmer som Walkabout (1971), Rösten från andra sidan (Don’t Look Now, 1973), Mannen utan ansikte (The Man Who Fell to Earth, 1976) och Bad Timing (1980). När vi kommer fram till Eureka och Castaway är tiden för de stora filmbolagens villighet att finansiera berättarexperimentellt djärva filmer över.
Blockbustererans 1980-tal är en konstnärlig backlash, tillbaka till fyrkantig konformism. I den mån bildberättandet får ta friare former är det med reklamfilmen som förebild. Ögongodis utan djupare undertext är receptet för decenniet.
Följaktligen tvingas även Roeg in i en mer konventionell form med Eureka och Castaway. Den första är en variation på Orson Welles’ Citizen Kane (1940), en episk berättelse om en man som vinner hela världen – det vill säga ära och materiellt överflöd – men förlorar sin själ. Den senare, baserad på Lucy Irvines bästsäljare, är ett kammardrama om en man och en kvinna som trots full frihet från omvärldens konventioner på en öde söderhavsö ändå fastnar i ett destruktivt rollspel.
Liksom Roegs tidigare filmer återkommer temat om identitetens obeständighet och själens obotliga ensamhet i en tid som hyllar individualism och narcissism. Roegs betoning av det visuella berättandet, ofta i associativa montage som går bortom ord, gör det svårt att i text göra filmerna rättvisa. Här finns, som tidigare nämnts, drag av Bergman men också av de ryska 1920-talsregissörerna (Eisenstein, Pudovkin) och av experimentfilmare som Maya Deren.
Berättandet glider mellan verklighet, dröm och fantasi på ett sätt som gör det svårt att se gränserna. Ibland förlorar filmerna sig i sidospår som har en vag och svårgripbar koppling till själva handlingen. Men oftast finns det ett mönster i den labyrintiska strategin som handlar om människor som just genom sitt desperata sökande efter sig själv hamnar i ett tomt och ödsligt ingenmansland.
Några kritiker har jämfört hans berättarteknik med Jorge Luis Borges, där skepticismen inför bilden ersatt Borges misstro mot språket och verkligheten. Det vardagliga och det fantastiska möts och går in i varandra. Man skulle också kunna se honom som en motsats till Brian De Palma. Där De Palma har en tydligt logisk plan för sina bländande audiovisuella strategier i hur man berättar en scen i bild och musik snarare än ord, har Roeg en dunklare och mer undanglidande plan för att fängsla åskådaren. Det är svårt att nagla fast vad exakt han vill säga med sitt associativa bildflöde. I den meningen är Roeg en regissör som tydligt kan definieras som en del av den europeiska konstfilmstraditionen med öppet slut och med relationer mellan scener – till och med mellan enskilda bildinställningar i en scen – som väjer för alla lätta definitioner och därmed lockar till tolkningar.
Paul Mayersberg, som bland annat skrivit Mannen utan ansikte och Eureka för Roeg, har i två intervjuer i Sight & Sound (hösten 1975 och hösten 1982) vittnat om de speciella villkoren i arbetet med regissören. Manuset skulle inte vara färdigt utan bara en skiss, ett utkast med fragment av scener som Roeg kunde fylla ut med sina audiovisuella strategier under inspelningarna. Slutresultatet skulle vara oförutsägbart, även för regissören själv.
© Michael Tapper, 1988. Lunds Studenters Filmstudios katalog våren 1988, s. 6–8.
Se även: NICOLAS ROEG IN MEMORIAM: BILDSTORMAREN, krönika. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.