The Square

Sverige/Tyskland/Frankrike/Danmark 2017. Regi, manus Ruben Östlund Foto Fredrik Wenzel Klipp Jacob Secher Schulsinger Scenograf Josefin Åsberg. I rollerna Claes Bang Christian Elisabeth Moss Anne Dominic West Julian Terry Notary Oleg Christopher Læssø Michael. Producent Erik Hemmendorf Produktionsbolag Plattform Produktion, Arte France Cinéma, Essential Filmproduktion GmbH i samarbete med Imperative Entertainment, Minordningen, Prisienne, Sveriges Television, YLE 1 och ZDF/Arte med stöd av Det Danske Filminstitut, Film i Väst, Svenska Filminstitutet och Nordisk Film- och TV-Fond Längd 2.28.

Stockholm i en nära framtid. Republik är införd och Stockholms slott har byggts om till moderna konstmuseet X-Royal. Chef är danske konstvetaren Christian, frånskild med två döttrar som han intresserar sig högst måttligt för. På väg till arbetet en morgon ingriper han tillsammans med en annan man när en kvinna hotas av sin pojkvän. Efteråt upptäcker han att situationen var ett bedrägeri för att stjäla hans mobiltelefon och plånbok.
Med hjälp av sin danske assistent och yes-man Michael lokaliserar han den stulna mobilen till ett förortshöghus. I uppsluppet trots mot ”PK-Sverige” och i hopp om att få tillbaka stöldgodset bestämmer de sig för att åka dit och dela ut ett hotbrev till samtliga hyresgäster. Under utdelningen hotar några ungdomar att stjäla Christians dyra elbil. Några dagar senare anländer ett paket med den stulna mobilen och plånboken.
På konstmuseet intervjuas Christian av den amerikanska journalisten Anne inför invigningen av installationen ”The Square”, en fyrkantig ruta inramad av en ljusslinga och försedd med en plakett på vilken det står: ”The Square is a sanctuary of trust and caring. Within it we all share equal rights and obligations”. Hon imponeras av hans akademiska jargong och de hamnar i säng efter en fest.
Samlaget följs av en tvekamp om Christians använda kondom, och han misstänker att Anne planerat att använda hans sperma för att bli gravid. Dagen efter konfronterar hon honom med hans självgodhet men vill ändå fortsätta förhållandet. Han avvisar henne.
Ett pressmöte med inbjudne stjärnkonstnären Julian störs av en man med Tourettes syndrom, och kvällens galamiddag slutar i våld och upplopp efter att perfomancekonstnären Olegs apimitation blivit alltför hotfull. På nätet har utkastet till en reklamfilm för ”The Square” läckt ut och blivit viral. Filmen förställer en gråtande flicka som går in i ”The Square”-rutan för att strax sprängas i luften. Mediedrevet som följer tvingar Christian att avgå.
Under tiden förföljer en tioårig pojke från höghuset honom för att utkräva en ursäkt för hotbrevet, som föräldrarna tror enbart riktar sig till deras pojke och pekar ut honom som tjuv. Ett gräl utanför Christians lägenhet slutar med att han knuffar pojken nerför trapporna. Natten igenom plågas Christian av pojkens rop på hjälp. Några dagar senare bestämmer han sig för att tillsammans med sina döttrar söka upp pojken för att förklara missförståndet för föräldrarna, men när han kommer dit visar det sig att familjen flyttat.

Allt antyder, ingenting får några djupare konsekvenser i denna ironi-fast-egentligen-inte-advokatyr för vår tids martyr: den vite medelklassmannen. Regissören själv har beskrivit årets vinnare av Guldpalmen som ”en typisk Ruben Östlund-film”, vilket Cannesfestival-juryn höll med om. Deras prismotivering löd: “It’s about the dictatorship of being politically correct. That is terrible and awful and more horrifying than any other dictatorship.” Oj då, snacka om historisk erfarenhet av diktatur!

Enda skillnaden mot Östlunds tidigare verk är att budgeten är större, speltiden är längre, de lösa trådarna fler och att han har en rollista pimpad med internationella stjärnnamn som Dominic West och Elisabeth Moss. I övrigt är det samma feel-bad-förnedringshumor utan skratt, samma nihilistiska tomrum där det skulle vara ett slut, samma samtidssatir utan vare sig fäste i samtiden eller satirisk skärpa. Det enda nya är att Östlund hittat sin perfekta huvudperson i konstmuseichefen och kulturmannen Christian.

Då händelserna i The Square sägs vara en lätt skruvad version av Östlunds eget konstprojekt med samma namn, får vi anta att Christian en lätt karikatyr av Östlund själv. Men betyder det att filmens pretentioner om att bedriva institutionssatir – om än aldrig så platta och aldrig i närheten av exempelvis Lars von Triers bitande sting i företagssatiren Direktøren for det hele (2006) – är en skrattspegel riktad mot regissören-manusförfattaren-konstnären Östlund och hans lilla, lilla värld av kulturelit? Nja, bara delvis, för måltavlan är större än så: det PK-Sverige högerpopulismen och nättrollen älskar att hata.

Berättarstrategin i The Square är att aldrig höja perspektivet från det mentala reservat av narcissism och cynisk egoism som den delar med huvudpersonen. Världsbilden är en paranoiakavalkad, där Christian står under ständigt hot från föraktfulla tiggare, hotfulla invandrare, kåta feministsubbor och, förstås, den så kallade åsiktskorridoren (= PK-diktaturen). Solidaritet och empati är inte bara uttryck för en heberleinskt banal godhetsfilosofi, den hotar bokstavligen att bryta ner huvudpersonen med skuldkänslor och därmed göra honom till ett lätt byte för alla de – och de är ju som synes ovan många – som vill komma åt honom såsom just vit medelklassman i kulturell maktställning.

I sina kompromissande försök att navigera genom dessa förrädiska vatten har Christians maskulinitet underminerats. Den självsäkra masken döljer en effeminerad, och sårbar vekling. Kompensationen för sin bristande mannakraft söker han i akademisk rappakalja och i sin chefsroll i en institution som sysslar med modern, löjeväckande tom – läs: degenererad – konst.

Det kan tyckas lite märkligt att se en så flagrant antiintellektuell hållning i en film producerad inom den europeiska konstfilmsinstitutionen, det vill säga signerad av en ”auteur”, omgiven av ett intellektuellt skimmer och marknadsförd som en prestigeprodukt på konstfilmsfestivaler. Men bakom polityren är The Square i allt väsentligt en typisk svensk töntkomedi maskerad som konstfilm och med sparkarna riktade neråt i samhällshierarkin.

Det finns ingenting i filmen som fördjupar eller komplicerar de entoniga rollporträtten. Handlingen är noga tillrättalagd för att bekräfta den programmatiskt högerideologiska världsbilden av en manlighet och en nation i förfall. Den senare symboliseras av att kungafamiljen – nationens själ och hjärta i den nationalromantiskt konservativa och nynazistiska föreställningsvärlden – avsatts och att Stockholms slott förvandlats till det kosmopolitiska idiotkonstmuseet X-Royal. Symboliken understryks i filmens öppning, då konstmuseet låter riva en kungastaty utanför slottet för att ersätta den med konstinstallationen ”The Square”, komplett med ett jolmigt humanistiskt budskap som slår in öppna dörrar.

En konstfilmare som Östlund kan emellertid maskera ideologin under förespeglingen att hans verk inte bara har ett parodiskt anslag utan dessutom per definition är mångtydig och öppen för tolkningar. Fast i stället för en raka-rör-rasism och sexism förmedlar The Square sina sentiment genom halvkvävda insinuationer.

Vi får aldrig reda på om Anne använder sig av Christians sperma för att bli gravid med hans barn och därmed sno honom på underhållsbidrag och en skärv av hans kulturelitglans. Men hennes aggressiva krav på den använda kondomen tyder på det, liksom hennes vilja att trots sitt förakt ha ett stadigt förhållande med honom. Likaså får vi aldrig reda på om invandrarungdomarna utanför höghuset där Christian delar ut sitt hotbrev verkligen tänker stjäla hans bil. Men deras påflugna krav på att få provköra den och aggressiva slag mot rutorna innan Christian och Michael kör iväg tyder på det.

Vidare kan man undra över varför den apimiterande och våldtäktsbenägne perfomancekonstnären bär det ryskslaviska namnet Oleg och inte Terry eller något annat engelskklingande namn? Han spelas trots allt av den amerikanske stuntmannen och performance capture-koreografen Terry Notary. Varför alla dessa entydiga bilder av kastrerande kvinnor och hotfulla utlänningar – inbegripet östeuropéer men inte västeuropéer eller amerikaner – om man gör anspråk på att vara mångtydig?*

Att ideologin aldrig blir tydlig i konturerna hjälps också av att Östlund inte låter sina många handlingstrådar löpa linan ut till sina fulla konsekvenser. Konflikterna får ingen upplösning. Filmen tvingas aldrig till något slags sensmoral.

Anne försvinner ur handlingen efter att Christian avvisat henne. Vi får aldrig se konsekvenserna av det upplopp som Olegs ap-performance provocerat fram. Och pojken som hemsöker Christian försvinner lika lätt och ledigt just som huvudpersonens och filmens skruvade världsbild äntligen ser ut att få mothugg. Ett passande, till intet förpliktigande, nihilistiskt slut för en film som ryggar för att ha ryggrad.

Det är ingen vågad gissning att Östlund kommer att slippa undan något motsvarande den besvärande debatten som omgav Play. I nationalglädjefnattet kring Guldpalmen har The Square och dess slippriga undertext fått ett finkulturellt teflonlager. En konstnär gör ju Konst, något som ofta antas höja sig över tarvligheter som ideologi. Oscarnominering? Självklart. Det här är ju en film för Donald Trumps tidevarv.

© Michael Tapper. Endast på webben michaeltapper.se 2017-08-25.

* Flera har påpekat att Oleg syftar på performancekonstnären Oleg Kulik, känd/ökänd för ”galen hund”-verket på bland annat Färgfabriken i Stockholm 1996. Jag känner till Kulik och borde förstås ha inflikat något om det i texten. Samtidigt passar namnet Oleg  bara alltför väl in i The Squares undertext och tar ingenting från den kritik jag framför ovan.