High-Rise

Storbritannien 2016. Regi Ben Wheatly Manus Amy Jump efter J.G. Ballards roman med samma namn från 1975. Skådespelare Tom Hiddleston, Sienna Miller, Jeremy Irons, Luke Evans, Elisabeth Moss, Reece Shearsmith. Längd 1.59. BD StudioCanal (import, region B). Extramaterial Kommentarspår med regissören Ben Wheatly, producenten Jeremy Thomas och skådespelaren Tom Hiddleston. Dokumentärkortfilmen Bringing Ballard to the Big Screen. Intervjuer med skådespelare och filmarbetare.

Science fiction förknippas idag mest med klichéöverlastade actionrymdsåpor, övergödda på visuella effekter men svältfödda på en originell berättelse för normalbegåvade vuxna. Inte minst därför är Ben Wheatlys filmatisering av författaren J.G. Ballards avgrundssvarta satir över det brittiska klassamhället välkommen. Det trots att förväntningarna på filmen knappast infriades.

Filmplanerna har funnits alltsedan romanen publicerades 1975. Det känns därför följdriktigt att den 40 år försenade produktionen rullar tillbaka framtidsperspektivet till sin samtid; samma värld som i Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) och DAVID CRONENBERGS SHIVERS (1975). Det vill säga 1970-talet som gränslandet mellan efterkrigstidens första 30 år av socialt progressivt välfärdssamhälle och den nyliberala backlash som följde.

Platsen är ett gigantiskt höghusprojekt i Docklands, en brutalistisk engelsk variant av Berlindystopin år 2000 i FRITZ LANGS METROPOLIS (1927). För varje våning tar vi ett steg upp i klasspyramiden, från underklassen i botten till områdets gudalike arkitekt Anthony Royal (Jeremy Irons) i toppvåningens penthouse med får och hästar i sin privata park på taket. Läkaren Robert Laing (Tom Hiddleston), flyttar in till den konflikträdda medelklassen på mellanvåning 20 i hopp om en anonym tillvaro utan störande klasskonflikter och tvingande ställningstaganden.

Den illusionen varar inte särskilt länge eftersom ett flertal elavbrott trappar upp tidigare skärmytslingar mellan de boende till ett fullskaligt krig mellan bottenvåningarnas arbetarklass och lyxlirarna i husets topp. De sociala konventionerna rämnar. Folk slutar gå till jobbet för att på heltid kunna hänge sig åt dekadens och vildsint brutalitet.

I slutbilderna ser vi hur flera nya höghus i samma stil färdigställs. På ljudbandet hörs Margaret Thatchers hyllningstal 1976 till den oreglerade kapitalismen, förebådande den ekonomiska, sociala och moraliska samhällsförstörelse som inleddes på 1980-talet.

Filmen en påkostad och till det yttre en praktfull sjuttiotalsgestaltning, alltifrån den djärva höghusdesignen till den tidstypiska färgpaletten i heminredning och kläder. Från den tiden kommer också den sociala experimenttanken om ett gemensamt boende för alla, från fattiglapp till rik knös. Givetvis blir utfallet parodiskt eftersom själva klasstrukturen inte förändrats, bara förpackningen – en skrattspegel av socialliberalismens råa klassamhälle med mänskligt ansikte.

Rättigheterna till High-Rise köptes 1975 av producenten Jeremy Thomas för teamet NICOLAS ROEG (regi) och Paul Mayersberg (manus), som då var upptagna med inspelningen av THE MAN WHO FELL TO EARTH (1976). Deras komplexa berättande där dåtid, nutid, minnen, fantasier, associationer och drömmar blandas i mosaikliknande montage hade kunnat göra romanen rättvisa. Då hade filmen sannolikt också fått ett annat publikt gensvar med sin tidstypiska civilisationskritik om hur det moderna samhället sluter cirkeln med vårt primitiva ursprung genom att vi backar till stenåldersnivå mitt i konsumtionssamhällets högteknologiska hedonism. Se till exempel Themroc (1973) eller MAD MAX (1979). En senare brittisk kusin är degenerationskomedin AAAAAAAAH! (2015).

Ett annat och kanske mer givet alternativ hade förstås varit David Cronenberg. Hans Ballard-filmatisering CRASH (1996), efter romanen med samma namn från 1973, matchade Ballards säregna kombination av kylig intellektuell analys och teknoerotiska feberdrömmar. Tillsammans delade de framtidsvisionen av den moderna människan som produkt av den nya högteknologiska storstadsekologi som hon själv skapat. Det är en förlust för filmhistorien att Cronenberg inte gick vidare för att filmatisera de två andra romanerna i Ballards ”urban disaster trilogy”: Concrete Island (1974) och High-Rise (1975).

Att Ben Wheatly, trots originella filmer på meritlistan som Sightseers (2012), inte var något inspirerat val framgår av den färdiga filmen. De materiella (ekonomiska, filmtekniska) förutsättningarna finns där, liksom en gedigen skådespelarensemble, men innehållet är märkligt uddlöst och tomt, trots romanens tjockt understrukna klasskampsmetaforik. Delvis beror det på den censurängsligt tama gestaltningen av sex och våld, som aldrig tränger sig på eller lämnar publiken med några oroväckande scener i huvudet.

Men framförallt hämmas High-Rise, liksom så många av dagens 1970-talsskildringar, av sin historiesyn. Medan man framhäver detaljer som hedonistiskt sex, psykedeliska tapeter, eller kortkortkorta klänningar, reduceras den politiska kontexten till ett knappt synbart, kuriöst bakgrundsbrus. Sjuttiotalet blir till en exotisk nöjespark snarare än en begriplig historisk tid. Det temat fortsätter i Wheatlys actionparodi Free Fire (2016), som utspelas år 1978.

Den eventuella parallell till vår tid som Wheatly antyder genom att låta exempelvis Portishead tolka Abbas ”SOS” motsägs av filmens visuella främmandegörande. Skärpan går förlorad, och det mest utmanande idag är väl att vi ser så många röka inomhus och i sällskap av barn. Eller att  en höggravid kvinna tar sig ett glas vin eller två och sedan vänsterprasslar med en granne.

Motsvarande schabblas rollgestaltningarna bort, trots en inspirerad rollbesättning. Den modellsköne men något slätstrukne Tom Hiddleston är ett utmärkt val som känslostum och välkammad anpassling. Detsamma gäller Jeremy Irons som visionären som blir offer för sin egen legend och Luke Evans som anarkistisk bråkmakare.

Regin slipar emellertid ner dem alla till enkla stereotyper, där framförallt Evans sociala rebell blivit en pappfigur, reducerad till summan av svett, brutalitet och apliknande kroppsspråk. Romanens komplexa skildring av höghusets sammanbrott förvandlas på så sätt till en simpel konfrontation mellan snobberi med årgångsvinbouquet och pubbrölande ligistvåld stinkande av gammal öl och pissränna. Som om husets brutalistiska design snarare än samhällsstrukturen plötsligt och utan synbar orsak tagit mänsklig gestalt.

I periferin glimtar kvinnorna förbi, som mödrar, älskarinnor, troféhustrur. På det tämligen överflödiga ljudbandet, där grabbarna boys – Wheatly, Thomas och Hiddleston – gratulerar varandra till ett utmärkt jobb, gör man en stor sak av att kvinnorna tar över i slutscenen. Problemet är bara att de dittills suttit på åskådarbänk i marginalerna, utan egna idéer och mål i den accelererande konflikten. De är knappt mer än rekvisita för de manliga protagonisterna.

Slående är också den konstnärliga utslätningen, där Wheatly helt enkelt struntat i romanens rika förutsättningar för att experimentera med berättandet. En komplex historia har manglats ut till en konventionell återblick och handlingen förvandlats till en realitysåpa i historisk kostym. High-Rise har därmed tappat både bett och tänder. Kvar står ett animerat vaxkabinett över en svunnen tid för länge, länge sedan i ett avlägset universum.

© Michael Tapper, 2017. Skriven 2016-07-25. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-03-12.

PS Texten skrevs i samband med den brittiska blurayreleasen i juli 2016, sköts upp till hösten i väntan på en svensk premiär som aldrig inträffade, glömdes bort och hittades i mars 2017.