Polen/Sverige 2016. Zjednoczone stany milosci. Regi: Tomasz Wasilewski. Skådespelare: Julia Kijowska, Magdalena Cielecka, Dorota Kolak, Marta Nieradkiewicz. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.
Året är 1990. I ett namnlöst, grådystert betongområde någonstans i Polen firar man en ny tid med öppna gränser. Konsumtionsvarorna hägrar: bilar, jeans, porrvideor.
Piratvideohandlaren Agata (Julia Kijowska) är besatt av en präst hon aldrig kan få. Hon ratar sin man förutom som substitut för prästen i sängen. Rektorn Iza (Magdalena Cielecka) är fixerad vid en läkare, som gjort slut. Hon är beredd att bokstavligen gå över lik för att få honom tillbaka, vilket förstås får fatala konsekvenser. Sextioåriga lärarinnan Renata (Dorota Kolak) har förälskat sig i en yngre grannfru, den före detta skönhetsdrottningen Marzena (Marta Nieradkiewicz). Hennes sexuella rovdjursplaner föregrips emellertid av någon annan.
Det är svårt att tänka sig en film om polska kvinnoöden i den här tiden som undviker backlashen från kyrkans förnyade makt och, med den, en återgång till konservativa könsroller. Men regissören och manusförfattaren Tomasz Wasilewski skildrar alltså i stället tre fnoskiga kvinnliga stalkers, som, om något, vittnar om att hondjurens liv och lustar helst borde hållas i strypkoppel. Kanske är de restprodukter från den kommunistiska draksådden.
Konstnärligt ekar det tomt. Det finns ingen övergripande berättarstruktur som håller samman de tre historierna. Inga handlingstrådar knyts samman. Berättelserna slutar abrupt, utan dramatisk poäng. Att filmen vann manuspriset i Berlin är obegripligt.
En skruvad färgskala. Några djärva bildkompositioner. En handkamera som ibland imiterar bröderna Dardennes sätt att följa tätt i nacken på huvudpersonerna. Intressanta ingredienser som emellertid aldrig bildar en helhet.
Sammantaget ser filmen ut som ett slumpmässigt hopplock från den europeiska konstfilmens skrotlager, rent av en oavsiktlig parodi.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-10-28.
