USA 2016. Regi: Robert Zemeckis. Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Jared Harris. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.
En film i klassisk Hollywoodanda. Upptakten både utspelar sig i Casablanca och anknyter till filmen med samma namn. Finalen i London kunde vara hämtad från en Graham Greene-roman, och som av en händelse dyker också en bok av författaren upp i en scen.
Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden) har regisserat efter ett manus av Steven Knight (LOCKE). Resultatet är en i många avseenden kluven film. Den börjar som ett matinéäventyr med svepande kameraåkningar till smäktande musik över en exotisk vykortsfond mot vilken våra vackra stjärnor kan mannekänga i tjusiga kläder, ha bildskönt sex och skjuta nazister.
Franskkanadensiske elitsoldaten Max (Brad Pitt) får hjälp av franska motståndskämpen Marianne (Marion Cotillard) att döda en tysk ambassadör. Som täckmantel utger de sig för att vara ett äkta par i affärsvärlden. Ljuv musik uppstår förstås på riktigt, och när paret hämtas hem till London, gifter de sig och skaffar barn.
Storyn byter nu karaktär när vi ska möta ett mer oglamoröst krig som tvingar våra huvudpersoner och publiken att konfronteras med verkligheten. Det ljusa äventyret övergår i grå vardag som ytterligare förmörkas av misstanken om att Marianne är tysk spion. Hennes tidigare maskspel med det framgångsrika knepet ”att hålla känslorna äkta” hemsöker Max.
Problemet är bara att Zemeckis fortsätter matinéregin, som bland annat gör ett tyskt luftanfall till ett shownummer med digitala effekter. Det som skulle bli en smärtsam konfrontation med krigets konsekvenser får en knasigt förkonstlad sagokaraktär som känns direkt stötande. Ansvaret för att ta filmen från färgglatt pojkäventyr till en avsminkat realistisk och vuxen final faller i stället på huvudrollsinnehavarna.
Pitt tänjer allt vad han kan på sin tillknäppta elitsoldat, om än han är femton år för gammal och inte har mycket material att arbeta med. Bättre lyckas Cotillard, som bär filmen med ett känsloregister så starkt att det riktigt strålar ut från bioduken.
Synd bara att thrillergreppet stannar vid ett enkelt deckarpussel. Hade man i stället, som i Hitchcocks filmer, avslöjat hemligheten från början, då skulle det psykologiska spelet mellan makarna fått en helt annan laddning. Det skulle också fördjupat porträttet av Mariannes fångenskap i en lögn och hennes plågsamma försök att göra masken till sitt rätta ansikte.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-11-25.