Frankrike 2015. L’Ombre des femmes. Regi: Philippe Garrel. Skådespelare: Clotilde Courau, Stanislas Merhar, Lena Paugam, Vimala Pons. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.12.
Redan titeln, som egentligen borde lyda ”Kvinnors skugga”, är missvisande. För det är, som berättarrösten (Louis Garrel, regissörens son) också konstaterar, Manon (Clotilde Courau) som står i skuggan av sin sambo, den mediokre dokumentärfilmaren Pierre (Stanislas Merhar). Och där hamnar också hans älskarinna, Elisabeth (Lena Paugam).
Pierre är en så själstom, narcissistisk skitstövel och kvinnorna så obegripligt behagsjuka att jag undrar om veteranen Garrel här kommenterar den franska filmvåg som han själv var en del av under 1960-talet. Särskilt som filmen både i de slitna innerstadsmiljöerna och i det svartvita filmfotot återkallar Godards och Truffauts förstlingsverk. Det är bara glimtar av laptopdatorer och mobiltelefoner som skvallrar om att den är av ett senare datum.
Men filmens hållning är gravallvarlig, kantrande åt det ofrivilligt löjeväckande i sin både fjäderlätt förutsägbara och malande trista berättelse. Den skulle kunna vara hämtad ur en MAD-parodi på francofåniga filmer om parisiska kärleksförvecklingar. Dialogen är skriande banal, rollfigurerna psykologiskt obegripliga.
Man bara väntar på att huvudpersonerna ska brista ut i en monologduell om kärlekens mysterier eller om hur män respektive kvinnor är som outgrundliga gåtor för varandra. Jag kommer att tänka på den skitviktiga regissören Tom (Jean Pierre Léaud), Bernardo Bertoluccis nidporträtt av sina franska kollegor i Sista tangon i Paris. Tom kunde ha regisserat I skuggan av kvinnor i fullständig förvissning om att ha satt fingret på samtidens puls.
Endast filmfotografen Renato Bertas eleganta bildkompositioner och ibland nerviga handkamerateknik kittlar åskådarens uppmärksamhet.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-11-13.